Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Under världskriget och därefter. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingalunda sker det bara för ro skull. Bäst det är,
kompletteras inviterna genom kraftigare åtgärder: våra ångare
torpederas, våra laster beslagläggas utan begripligt skäl. Som
vi böra och måste, värja vi ju i det längsta vår neutrala
rätt, men det är ogensägligt, att de rester däraf, som återstå,
blott respekteras, så länge vi ännu anses väga något vid
maktbalansen, och så länge det icke råder tvifvel därom, att vi i
yttersta nödfall äro beredda att med allvarsamma medel
tillvarataga våra intressen.
Naturligtvis vore det vid ett sådant läge allra bäst, ifall
ingen som helst diskussion, åtminstone ingen publik diskussion,
om våra politiska möjligheter behöfdes. Man borde ju ha
rätt att vänta, att i ett läge som det närvarande hvarje
lifskraftig nation behärskades af en enhetlig opinion och
sålunda enhälligt samt utan hvarje meningsskifte stode samlad
att följa och stödja sina ledares anvisningar. Erfarenheterna
från åtskilliga håll, som berörts närmare af de stora
händelserna än vi, ådagalägga, att en dylik idealisk nationell enighet
bra nog nära motsvarar idealets allmänneliga egenskap att icke
finnas till här på jorden. Hur det är ställdt med enhetligheten
i svensk politisk uppfattning, så snart man tager i sikte
möjligheten, att den endräktigt kräfda neutraliteten icke längre
skulle kunna bevaras, behöfver ej vidlyftigt påpekas. Det bästa
man kan säga till vårt försvar i den delen, är säkert att vi i
allmänhet icke vågat upptaga till allvarsam ompröfning ens
tanken på, att neutralitetsviljan ej längre skulle göra tillfyllest.
Vi torde knappast kunna undgå att i alla fall se den möjligheten
i ögonen: vare sig freden blir snar eller icke, vare sig stormen
nu går öfver utan att svepa in äfven oss eller ej, så ha vi
icke stora chanser att i framtiden få fortsätta med att
gemytligt och relativt riskfritt skära pipor i vassen.
Den utsikten böra vi konstatera utan klenmod och ängslan
men också utan att skatta åt någon sorts öfvermodiga
framtidsdrömmar. Hattkriget mot Ryssland är ett oförgängligt
monument öfver det politiska öfvermodets förvillelser och
vådlighet. Skulle någon enligt nutida böjelser att förgäta
Frihetstidens läxor anse den tiden allt för fjärran och dess
exempel för litet talande i våra dagar, så ha vi från den
skandinaviska yfverborenhetens tid exempel, jämt ett
halfsekel gamla, som ingen lärer jäfva. Det är stolt att hoppas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
