Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Republiken och kriget. Af Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genast känna vi det som blefve vi bestulna. Och pressen indigneras
patriotiskt å nationens vägnar. — Vore det kanske bättre att se
tyskarne i Champagne?
Elsass-Lothringen är det enda allvarliga hindret för ett närmande
mellan Frankrike och Tyskland. Endast ett definitivt och medvetet
uppgifvande af hvarje tanke på dess återförening kan åstadkomma
ett varaktigt fredstillstånd. Och detta borde vara så mycket lättare,
som de annekterade provinserna själfva tydligen finna sig alltmera
tillfreds i Tyska riket. Ej återgång till Frankrike utan autonomi är
deras önskemål. Erkänn faktum, uppgif alla revanchedrömmar, och
freden blir säker. Och huru många gånger har Frankrike ej redan
valt freden? Genom att välja republiken i stället för monarkien,
genom att störta Boulanger. Tag steget ut! Vårt största mål är freden,
lättnad i rustningsbördorna, den sociala republiken! Men väljer
Frankrike revanchen, kriget, utan konungen, så väljer det antagligen också
nederlaget! I alla händelser är risken större än för Tyskland. Ty
resultatet af ett nederlag skulle bli att »Tyskland koloniserar
Frankrike».
Marcel Sembat sitter nu i den franska nationella
försvarsregeringen, som verkligen innefattar eliten af republikens statsmän. Hans
förutsägelser hafva visat sig väl grundade. Den politik han
rekommenderat har icke fått ledningen. Andra krafter, »la renaissance de
l’orgueil francais», den rojalistiska agitationen, som gjort omfattande
landvinningar bland den bildade ungdomen, hela denna nationella
rörelse som vuxit upp till största delen på sidan af och utom
parlamentspolitiken, det var dessa stämningar som fingo en elementär och
öfverväldigande kraft i det afgörande ögonblicket. Det blef den enda
stämma som hördes. Viviani och Poincaré skrefvo nog endast med
fruktan och bäfvan sina namn under mobiliseringsdekretet. Men i
öfrigt drunknade de enstaka tveksamma rösterna i den stora kören
af segervisshet. Hårda offer och ansträngningar förutsågos nog, men
med det stora oemotståndliga Ryssland var ju utgången gifven.
Revanchen, ett större Frankrike, slut på den 40-åriga förödmjukelsen!
— Allt är satt på ett kort. Och hvad än resultatet blir, så
kommer därigenom med ännu större nödvändighet att framtvingas det
afgörande, som Marcel Sembat fordrar. Regimen före kriget kommer
aldrig oförändrad åter.
Rütger Essén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
