Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Historisk litteratur från fjolåret. Af Carl Hallendorff - Samuel E. Bring: Carl von Rolands minnen från fångenskapen i Ryssland och Karl XII:s krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 LITTERATUR
omsorgsfulla edition genom att i företalet på ytterligt lösa grunder
uppkonstruera en betydelsefull kärlekshistoria mellan Gustaf Adolfs
änkedrottning och den franske ambassadören. Nog kan en så
hysterisk dam som Maria Eleonora ha med belåtenhet mottagit en del
artighetsbetygelser från den fine hofmännen, men därifrån är ett
långt stycke till Utgifvarens konstruktioner.
Reseäfventyr af annat och mindre fredligt slag har bibliotekarien
SAMUKL E. BRING framlagt i Carl von Rolands minnen från
fångenskapen i Ryssland och Karl XII;s krig (Sthlm 1914, P. A. Norstedt
& Söner, kr. 3,50). Dåvarande löjtnanten vid öfverste Nils Hjelms
dragonregemente Carl Roland blef 1709 fånge vid Perevolotjna. l
Ryssland lyckades han göra sig jämförelsevis hemmastadd, kom på
god fot med guvernörer och befolkning samt förskaffade sig en del
förmåner, hvarigenom han till sist kunde vedervåga »en farlig
echap-pade, nembl. först ifrån Galitz till Moscou och ifrån Moscou till
Archangel — — — och så i från Archangel med skiepp till Livorno
uti Italien». Om sina »många fahrligheter samt continuerlige fatiguer»
liksom om kamraternas hårda nöd i fångenskapen nedskref på gamla
dagar majoren Carl von Roland de hågkomster, hvilka nu föreligga
i tryck — en berättelse full af spänning och alltid kryddad genom
godt humör men säkerligen icke att alldeles taga efter orden.
Det låg hundra år och litet till mellan Ogiers och Rolands
författareskap. Tiden, som skiljer den senare från alla de bref och
uppteckningar om Geijer och hans samtid, hvarmed bokmarknaden
öfver-svämmats, är just icke längre; men nog märkes det, alt i dessa senare
andra vindar blåsa. Ogiers, Barks, Stenbocks och Rolands svenskar äro
med alla deras väl igenkända svagheter dock liksom skapade efter
större mått än dem vi möta i 1840-talets Upsalakrets. Skillnaden låg
knappast väsentligen i materialets egen art utan desto mera i de större
lordringar, som själfva tidsläget fordom ställt. Eredens era, som man
snart nog så gärna tänkte sig skola blifva evinnerligen, aflyfte det
obehagliga tvånget att stå ute i storm och oväder, man satte sig i
rö för att sy på stramalj och knäcka nötter kring brasan. Det fanns
kärnfolk äfven i den fredliga miljön: hvad Geijer och en del hans
kolleger vetenskapligt och publicistiskt producerat, är storvulet till
både dimensioner och kvalitet. Öfver det yngre släktet, som flockades
kring dem, låg det däremot något blekt och hyperestetiskt. Hvilket
djupare naturer kände och erkände, som när Gunnar Wennerberg
efter sin färd öfver slagfältet vid Jiiterbogk utgöt sig i dagboken:
Bravo svenskar! Det kändes som om jag varit med! Stackars \7år nation,
som ej far slåss! Man prisar freden, och nog är den bra, men egentligen för
handlande nationer. Barnen af de gamla vikingarne försoffas under den. Jag
tror, att Sverige ligger och dör endera dagen af ett politiko-ekonomiskt
håll-och -stygn, om det ej snart får sig en hälsosam åderlåtning. Var god och säg
mig vinsten af — såväl i ideellt som reellt afseende — Sveriges fredstider! Jag
skall försöka att säga den sedan af dess krigstider, och få se hvar största plus
kommer att befinna sig.
Samma trotsiga känsla, ehuru hos flertalet mycket dunklare fattad,
låg under tidens skandinaviska drömmerier. Vi kunna efteråt blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
