Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Militärjuridiska principer i det nya förslaget till revision af krigslagstiftningen. Af Nils Rosenblad - Församlingsrätten och lydnadsplikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestämmelserna velat motverka. Man kan ju lätt föreställa sig, hur
det skulle tillgå vid ett möte, som anordnats exempelvis för att
dryfta frågan om åtgärders vidtagande med anledning af en
förmannens i tjänsten gifna befallning. Det är säkerligen för
mycket begärdt, att hvarje deltagare skall kunna afgöra, hvar
gränsen går för de yttranden, som skola betraktas som en direkt
fara för disciplinen och således otillåtna. Såsom någonting
själfklart får väl äfven anses, att, om visserligen ej »farliga»
yttranden fällts, det under alla förhållanden skall framkomma
sådana, som måste bidraga till disciplinens försvagande. Hvar
och en, som känner till det praktiska lifvet, skall säkert inse,
att själfva den omständigheten, att ett sådant möte är officiellt
tillåtet, inverkar skadligt i disciplinärt afseende. Resultatet af
ett dylikt möte skall vidare i de flesta fall bli ett beslut, i
hvilket de olika deltagarne ej känna sig hafva något direkt
ansvar. Ledarna bli lätt drifna till handlingar, för hvilka de i
själfva verket aldrig hvar och en för sig skulle velat påtaga sig
ansvaret. Gränsen för det otillåtna är synnerligen obestämd,
och det ligger därför i sakens natur, att då lagen tillåter dylika
i och för sig disciplinvidriga uppträden, en med vanligt förstånd
begåfvad person, som ej känner lagens hemligheter, ej skall
förmå inse, att det är brottsligt att fortsätta ännu ett stycke på
den redan inslagna vägen. Man torde också utan öfverdrift
kunna karaktärisera en dylik bestämmelse som inhuman, ty
den rent af lockar till lagöfverträdelse. I krigstid är det ju
intet tvifvel om att sammankomst för öfverläggning om
»otillräckligheten af lön, beklädnad och underhåll» kan leda till att
sänka modet och tillförsikten hos truppen och därmed leda till
katastrofer. I fredstid är det ej lika farligt, men sammankomsten
blir lätt riktad mot förmän och öfverordnade och kan aldrig
verka annat än i negativ riktning, till skapandet af olust. För
berättigade kraf äro de bestämda tjänstevägarna till fyllest.
Sammankomster af nu nämndt slag leda lätt till
sammanslutningar. Ett kollektivt uppträdande kan i detta fall ej gärna
hafva annat ändamål än att utöfva tryck genom framträdande i
massa, och alla militära maktcentra utanför den militära
hierarkiens ram måste betraktas såsom stridande mot disciplinens
själfva väsen. Det är således ej underligt, att stater, som utmärkts
för de friaste institutioner och den mest utpräglade
församlingsfrihet, likväl ej utsträckt denna äfven till det militära området.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
