Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Utrikespolitik öfversikt. Balkansituationen efter fredssluten — Ulsterfrågan — Frankrike och Tyskland. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oroligt har det under de senaste månaderna i flere länder
varit äfven på andra områden än det utrikespolitiska. »Labour
Unrest» är en stående rubrik i de engelska tidningarna.
Postbetjänternas i morsk ton framställda strejkhot, om deras en
gång af vederbörande minister delvis tillbakavisade kraf ej
fullständigt komme att uppfyllas före jul, de walesiska
lokomotivförarnes vägran att tjänstgöra å tåg, hvarå strejkbrytarelastadt
och således »smittadt» gods från Dublin förefanns, samt Jim
Larkins undermineringsarbete mot fackföreningsledarnas
auktoritet äro de senaste tecknen till denna »arbetsoros» starka
spridning och tydliga tendens att undergräfva både regeringens
auktoritet och den äldre fackföreningsledningens försiktiga och
ansvarsmedvetna taktik. Regeringsauktoriteten i England
försvagas samtidigt af de ostentativa rustningar för eventuell
väpnad aktion, som på Irland bedrifvas både af konservativa
Ulsterunionister och nationalister. Frågan om Ulster står i förgrunden.
Redan kort efter det att 1912 års home-rule-bill framlagts i
syfte att med parlamentsaktens hjälp genomdrifvas mot
öfverhusets veto och utan vädjan till valmännen, blef det klart att
Ulsters passioneradt protestantiska unionister ämnade sätta
hårdt emot hårdt. Lord Randolph Churchills tändande lösen
från 1880-talets home-rule-strider har aldrig förstummats i
Belfast och Londonderry: Ulster will fight and Ulster will be right.
Några rader ur Ulsterunionisternas Solemn Covenant, den efter
mönster från 1600-talets religionsstrider ingångna
öfverenskommelse, hvars massundertecknande började den 28 september
1912 — med sir Edward Carson som förste undertecknare —
visa i sin mån allvaret i den motståndsrörelse, hvarom här är fråga:
Vi underskrifne män af Ulster, H. M:ts konung Georg V:s lojala undersåtar,
ödmjukt litande på den Gud, på hvilken våra fäder i tider af storm och nöd
förtröstade, förbinda oss härmed i detta högtidliga aftal att under den olyckstid
som hotar stå hvarandra bi i att för oss själfva och våra barn försvara vår
med kärlek omfattade ställning af lika medborgarskap i det Förenade
Konungariket och i att bruka alla medel, som kunna finnas nödiga för att nedslå den
nu pågående sammansvärjningen för upprättande af ett home-rule-parlament
på Irland; och om ett sådant påtvingas oss, så förplikta vi oss samfäldt och
högtidligt att vägra erkänna dess myndighet.
I Ulster, hvarmed då ej menas hela denna provins utan blott dess
nordöstra del, beräknades 1910 befolkningen uppgå till 1,888,695
personer, hvaraf ungefär en tredjedel katoliker. Då man hör,
att »Ulsters covenant» undertecknades af 218,206 män och
228,991 kvinnor inom detta område, så inser man lätt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
