Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Svenskhet och fosterländskhet i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom de senaste årens svenskt-nationella uppblomstring, som tyckes
ha väckt en sådan oro i det finska lägret.
Det är en sak för sig, att i det inre en förskjutning i
förhållandet mellan svenskar och finnar ägt rum. Åren 1899—1905 hade det
svenska och det ungfinska partiet kämpat gemensamt för landets
konstitution, och språkfrågan hade legat nere. Men omedelbart efter
lugnets inträdande blef den åter aktuell. Vid sitt första partimöte
efter storstrejken 1905 ändrade det ungfinska partiet ståndpunkt i
språkfrågan, och det var tydligt, att partiets politik framdeles skulle
gå i mindre försonlig riktning. Kort därefter genomfördes
representationsreformen, hvarigenom det svenska elementets direkta inflytande
på de allmänna angelägenheterna blef oerhördt reduceradt. Under
intrycket af allt detta insåg man på svenskt håll nödvändigheten af
att gå egna vägar. Och under de år, som förflutit sedan dess, har
inom svenskarnas krets bedrifvits ett intensivt arbete på svenska
kulturuppgifter. I många förut gemensamma företag har det i Finland
kommit till boskillnad mellan svenskar och finnar, och det har visat
sig i hög grad lända till kulturarbetets sannskyldiga båtnad att låta
hvardera parten sköta sitt. Många möjligheter till tvist ha på så sätt
skaffats undan.
I ett positivt arbete för den svenska odlingens förkofran kunna
de svenske finländarne lyckligtvis icke se någonting ofosterländskt.
Tvärtom uppfattar man det på detta håll som den mest själfklara
plikt icke blott mot sina stamförvandter utan mot alla sina
landsmän och mot landet i dess helhet att på bästa sätt förvalta sitt svenska
kulturarf. Kampen mot russificeringen måste ha sin grundval i en
högre kultur än den ryska, och ju mera Finlands svenska kulturarf
förkofras och fördjupas, desto fastare bygges motståndet mot
barbariet från öster. Djupare sedt betyder den stärkta omsorgen om
svenskheten i Finland alltså så långt ifrån någon »separatism», att den
tvärtom bör blifva ett stärkt skydd för all Finlands odling.
Hvad slutligen den ofvan berörda beteckningsreformen beträffar,
så ha vi här i Sverige kanske ej så lätt att sätta oss in i hvad den
betyder på andra sidan Bottniska viken eller i utsikterna till att mot
vanans makt genomföra en sådan ändring; men säkert är att den på
sina håll satt känslorna i svallning. De svensksinnades ståndpunkt
är också mycket förklarlig. Allt sedan Snellmans dagar söka
fennomanerna i teorien om en statsnationalism — m. a. o. krafvet att
flertalets nationalitet skall vara bestämmande — ett försvar för sin
antisvenska politik. Hyllar man en dylik ståndpunkt, är det
naturligtvis opportunt, om nationalitetsnamnet för folkets flertal tillika är
politisk beteckning både för majoriteten och minoriteten. När senaste
vår de svenska studenterna i Finland afgåfvo en enhällig
opinionsyttring för upptagande af namnet finlänning eller finländare som
gemensam beteckning för både finnar och svenskar, låg alltså där
bakom en önskan att komma ifrån den tvetydighet med ty åtföljande
begreppsförvirring, som hittills varit förenad med benämningen »finne».
De anse det som ett nödvändigt villkor för den svenska befolkningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
