Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Upsalasångens historia. Af Wilhelm Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af intresse är vederläggningen af det gamla påståendet, att
Upsala-sången historiskt återgår på den tyska Liedertafel-sången. K. påpekar,
att tyska sånger inkommo på vår repertoar först i början af
1820-talet, vidare att Hæeffner före 1813 förmodligen ej haft tillfälle att
stifta bekantskap med någon Liedertafel. Och det mest slående: den
väsentliga skillnaden i den ursprungliga karaktären och tendensen hos
Liedertafel och Upsalasång — den förra i sin gryning framför allt en
sällskapsvisa i festligt lag, den senare en fosterländsk marschsång eller
en hyllningssång. Med detta motsäges naturligtvis ej en senare
påverkan från tyskt håll. Och det betyder för grundläggandet af
Upsalasången, sådan den från början tett sig, ej alltför mycket, att Hæffner
var tysk till börden. — Den medryckande skildringen af Hæffners
gärning kunde ej få en bättre afslutning än citatet från Geijers
förstående dödsruna, framför allt i följande vackra passus: »— — han
hade endast sinne och förstånd för det omedelbara i sakerna, som så
ofta tillika är det väsentliga — hvarför hans omdömen bäst uttryckte
sig i ett utrop, ett kraftord, en ed, eller stupade in i en sådan
conclusion efter många fåfänga irrfarter. I vår evigt hit och dit
resonnerande tid har ett sådant sätt att vara någonting uppfriskande. Också
var H. väl liden, i synnerhet hos ungdomen. Hans fel voro sådana,
som den lättast förlåter, hans egenskaper sådana, som den lätt älskar;
i synnerhet då hans brinnande nit för sin sak, hans stora skicklighet
däri innehöllo den stora förtjänst till högaktning, som ungdomens
sinne aldrig förnekar.»
Jag har uppehållit mig en smula längre vid Upsalasångens första
period — dess öden från och med Arpi äro i sina hufvuddrag mera
kända, isynnerhet de stolta sångarfärdsminnena, framför allt från 1867
och 1900. Äfven i dessa delar af Kallstenius’ skildring påträffa vi,
jämte de exakta redogörelserna för den mera exklusiva
sångarverksamheten, intressanta data för studentkårens officiella framträdanden,
så t. ex. noggrann utredning om uppkomsten af kårens ordinarie
hyllningshögtidligheter för stora fosterländska minnen och, själffallet, för
den unga våren. Med en viss blandad glädje läser man om
Allmänna sångens storartade verksamhet för samlande af medel till ett
kårpalats. Fonden har väl ännu godt om tid att förränta sig, om
man får anse Sten Sture-fondens användning för typisk; men det
hoppas isynnerhet äldre sångare ej må vara fallet. — O. D:s historia
berör förf., på af honom angifna skäl, endast flyktigt.
Karakteristiken af Arpi ställer helt visst den frejdade anföraren i
ett till någon del annat ljus än hvad den stora allmänheten har tänkt
sig (jfr sid. 108 ff.). Anmälaren har emellertid, efter samtal med
bepröfvade sångarveteraner, skäl att tro den vara träffande.
Hedenblads originella gestalt synes mig vara något litet knapphändigt
behandlad. Just en så stridbar och därför omstridd mans gärning ville
man gärna se från flera sidor belyst. Men jag tillåter mig förmoda,
att förf. ansett sig ha stått honom så nära, att han undvikit att
ge alltför starkt uttryck åt sin personliga mening, eller ens anföra
andras, som till äfventyrs ej skulle ha kunnat skåda den märklige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
