Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Upsalasångens historia. Af Wilhelm Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullständig samling af Allmänna sångens konsertprogram ända från 1845 —
ett arbete som, enligt hvad jag vet, ej har varit så alldeles lätt. Denna
samling ligger själlfallet till grund för de i historiken på respektive
ställen infogade listorna öfver repertoarens utvidgning. Upsalasångens
jätte här som i åtskilligt annat var Oscar Arpi: hans ledarskap
tillförde studentsången under blott de 15 första åren (1852—1867) ej mindre
än vid pass 100 nya sånger. Ett slikt kraftprof har både före och
efter honom af åtskilliga anledningar varit en omöjlighet, och jag har
för min del det intrycket, att Kallstenius ej uppfångat eller fullt
genomträngt alla de faktorer som härvidlag spelat in (jfr sid. 206
angående Hedenblads repertoar).
Periodindelningen i Upsalasångens historia ger sig ganska naturligt
af sig själf. Primus motor Hæffner (1759—1833) och hans närmaste
efterföljare föra spiran i vår kvartettsångs rike under den tid, då
sångarna ännu ej i högre grad kände studentkårens, eller kanske snarare
studentvärldens, enande band (kåren konstituerades som bekant långt
senare) — körerna ordnades mera efter nationer eller kotterier, och
först mot slutet af 1820-talet tyckes en starkare sammanslutningsidé
ha arbetat sig fullt fram (1827 torde kunna sättas som det viktiga
året, jfr Björck i »Upsalastudenternas sånger», se Kallstenius sid. 45 f.).
Allmänna sången såsom institution dateras från 1830, då Tullberg tog
initiativet till en allmän studentsångförening, och det fullt
konstituerade sångsällskapet föreligger från december 1842, då, tack vare
Laurins organisatoriska förmåga, studentsångens verksamhet bands vid
stadgar. De följande perioderna namngifvas lämpligen efter deras
musikaliska bärare: Arpi, mannen som tillkämpade Upsalasången dess
första internationella seger och som väl i allmänhet anses ha förmått
hålla studentsångarentusiasmen och sångarverksamhetens liffullhet på
en höjd som aldrig förut och knappast heller senare; Forsman, den
bildade musikern, som glansfullt förde de ärorika traditionerna vidare;
Hedenblad, som under sin långa ledartid befäste Upsalasångens
anseende och popularitet hemma och i synnerhet i utlandet, och som
genom sin normerande kvartettsamling »Studentsången» lagt »en fast
grund inte endast för Upsalasångens utan för så godt som all annan
svensk kvartettsångs arbete» (Kallstenius sid. 180). Slutligen tiden
efter Hedenblads första nedläggande af anförarstafven (1902).
Den måhända intressantaste delen af denna historik är skildringen
af Upsalasångens tidigaste perioder, de som falla före det mera
speciella konserterandets lysande tid, d. v. s. från Arpi; den är det ej minst
därför att ämnets natur kräfver ett så vidlyftigt ingående, då i ännu
högre grad än sedermera, på sammanhanget med studentkårens historia.
Och det förefaller, som om Kallstenius med särskildt nit utmejslat
just detta parti af sin framställning. Kanske sväller sångarhjärtat
väl mycket öfver vid en eller annan detalj, såsom när förf. talar om
Hæffners »oöfverträffliga» harmonisering af »Viken, tidens flyktiga
minnen», eller, om Laurin, att det »är i och för sig ett storverk»
redan det att ha tonsatt »Hjältar som bedjen». Men hvad gör det
— entusiasmens låga bör lysa, men dess högsta mål är att värma. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
