Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Carl Schirren. Några ord om en baltisk historiker. Af Nils Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
metod, som fadern försummat och spelat bort, men ej heller i skymf
och skam, utan med den till en sen framtid utströmmande
glansen af ett ärofullt fall, då det annars blott fanns möjligheten
att falla utan ära».
I enlighet härmed varnar Schirren ofta för en uppfattning af
Karl XII:s historia, alltför strängt knuten till konungens person.
»Därigenom», skrifver han, »förflyktigas det djupa allvaret i en
konflikt, som i sin innersta grundval nära nog utgör innehållet
i Sveriges historia.» Han ställer sig visserligen betänksam t. ex.
vis-à-vis Karl XII:s polska politik, men på det hela taget följer
han med en omisskännlig sympati hans kamp för den germanska
kulturens bevarande vid Östersjön.
Denna kamp och dess slutliga misslyckande genom Rysslands
seger är för honom innehållet i det stora nordiska krigets
historia, och han har svårt att förlåta Preussen, som i kortsynt
egoism genom sin anslutning till tsaren omöjliggjorde hvarje
försök från Västeuropas sida till reaktion mot denna utveckling.
I tsar Peter ser han ännu på sin höga ålderdom som i sin
ungdoms strider framför allt den germanska rasens fiende, och
skarpt afvisar han alla försök till idealisering af en
härskargärning, som långt ifrån att bäras af stora idéer utfördes och
utvecklades under omständigheternas hårda tvång.
»Peter den store är ej död», så hade den bekante författaren
Waliszewski afslutat sin bok om honom, fullföljande sin
konstladt djupsinniga tankegång om den ryska folkandens
förkroppsligande i den store tsaren. »Se, stiger icke redan
morgonrodnaden upp? Ljuda icke hofslag i tystnaden? Är det icke
hästskor, som slå mot marken?»
»Det är icke författarens skuld», svarar Schirren i sin
recension af arbetet, »om hans fråga i läsarens själ möter något
annat svar än: ’Se upp! Håll krutet torrt!’»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
