Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Carl Schirren. Några ord om en baltisk historiker. Af Nils Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA ORD OM EN BALTISK HISTORIKER 463
ländska reduktionen blott sett en ny näring för den svenska
nationalfanatismen, sedan de danska provinserna försvenskats.
Det är betecknande för sådana folk som det svenska, menar
han, att icke kunna afvakta en lugn assimileringsprocess, att
icke kunna verka inifrån, utan blott utifrån. Med den
livländska reduktionen köptes den svenska adelns samtycke till
reduktionen i Sverige. Men så kom, säger han vidare,
historiens nemesis; efter den våldsamma paroxysmen, då svenskarne
sågo Europa, halfva Asien och Afrika som sin domän, kom en
så mycket intensivare förslappning: två generationer senare fanns
det för det svenska folket ingenting högre än att i lugn och rö,
glömd af hela världen, lefva på sina åkrar och i sina skogar.
Likadan i stort sedt, ehuru vida mindre skarpt utformad, är
hans uppfattning i recensionen af F. F. Carlsons bekanta verk
om Karl XII (1883). Karl XI framstår för honom där såsom
den, hvilken i vida högre grad än Karl XII påskyndat den
svenska stormaktsstatens i och för sig nödvändiga fall. Den
rätta vägen för Sverige hade varit att följa Johan Gyllenstiernas
idéer: konungens makt ökad, reduktion, och på de indragna
godsen en indelt armé, förbund med Danmark och eventuellt
uppoffrande af positionen i Tyskland, men däremot stark front
mot öster. Karl XI, för Schirren »en tvetydig begåfning»,
förfuskade Gyllenstiernas verk genom en politik, som långt ifrån
att trygga den svenska statens ställning skaffade den bittra fiender
öfverallt. Icke låg det då någon fredsgaranti däri, att man
inriktade sig som funnes icke kamp och strid och tillskar sin
milis efter svenska landskap. Det är meningslöst att tala om
att Karl XII:s ungdom var anledning till det nordiska krigets
utbrott. Detta motiv träder hos de allierade tillbaka för
beräkningen, att den säkraste garantien för framgång låg i den
fiendskap fadern öfverallt uppväckt.1 Karl XII däremot, i hvilkens
själ all ridderlighet, som fadern sökt drifva ur nationen, än en
gång sammanfattades, är blott ett redskap för en nödvändig
utveckling; i honom borde också den svenska nationen se
»full-ändaren af det verk (nämligen hvad Schirren kallar Sveriges yttre
reduktion), som det gläder sig åt, en fulländare visserligen mot
sin vilja, under ödets hårda tvång, icke efter Gyllenstiernas me-
1 Det bör anmärkas, att Schirren just i recensionen af Carlson utförligt
behandlat just krigets förhistoria, därutinnan en föregångare till Hallendorff och
Hjärne.
33. Svensk Tidskrift 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
