Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Sveriges kris vid förra seklets början - Den tyska socialdemokratien efter Bebels död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 439
och således kunna intränga i regeringens planer. Omkring 12,000
riksdaler om året äro tillräckliga för detta ändamåh.
Det är slutbetyget om den stora kristidens ansvariga svenskar,
satt af den, som med skicklighet och nit medverkat till det tillstånd,
under hvilket äfven redliga och välmenande svenskar voro mera
angelägna om att binda händerna på Sveriges försvarskraft än att
med all makt bekämpa fienden. Riksdrotset Wachtmeister och hans
son, bägge till heder och karaktär bland landets främste män, voro ense
med ett sådant steg som att yrka nedsättning af den stridande arméns
storlek! Det är ej brottslingars illdåd; det är hederliga mäns
välmenande gärningar, som bäst vittna om huru långt en stats och folks
sjukdom kan ha framskridit. Också i dem återfinnes det allmänna
upplösningstillstånd, som ingalunda botades med Gustaf Adolfs
fördrifvande utan som nådde sin kulmen i Fersenska mordet; och med
den fasa, som däraf väcktes, framkallades krisen till bättring. Men
då var Finlands, Ålands och en del af Norrbottens förlust redan
beseglad. I detta en svensk samhällsupplösnings sorgespel ligger
dock, som professor Clason säger, också en tröst och en uppfordran,
ty det innebär, att sådana olyckor behöfver ett folk icke riskera, orn
det endräktigt sätter in sin kraft på att hålla sig uppe.
Genom August Bebels frånfälle den 13 sistlidne
augusti förlorade den tyska socialdemokratien den
siste veteranen från partiets »heroiska» tid och
på samma gång den ende partimedlem, inför hvars personliga
auktoritet de stridiga viljorna, i sammanhållningens intresse och i känslan
af hans magnetiska inflytande öfver massorna, vant sig att falla undan.
Vid Bebels bår enades anhängare och motståndare åtminstone om den
innersta förklaringsgrunden till denna hans obestridda
ledareställning: han var »mannen af folket», arbetarmassorna återfunno hos
honom sin egen åskådning, sina egna känslor och tankevanor, sina
egna fördomar, och därigenom var han bergsäker om deras
förtroende. Hans glödande entusiasm och outtröttliga energi samt den
nimbus, hvarmed minnet af de hårda årens strider omgifvit honom,
gjorde resten. Det betydde därför föga, att »det stora Kladderadatsch»
uteblef, trots han trosvissa förutsägelser att det skulle inträffa det
eller det året, eller att växande skaror både bland partiets akademiskt
bildade intelligens och bland de praktiska fackföreningsledarne
började betvifla att samhällets utveckling kunde tillsvarfvas efter de
ortodoxt marxistiska mönsterlinjer, svarfvaremästaren från Leipzig
vant sig att anse som de enda rätta. Han höll ändå de lärda och
maktlystna akademikerna stången och band äfven
fackföreningsopportunisterna vid de nötta revolutionära fraser, i hvilka hans
troshän-förelse mäktade ingjuta ett personligt innehåll. I tal och skrift
förblef han till det sista oförändradt revolutionär (med många »r»), men
på sista åren torde man i hans taktik inom partiet kunna spåra vida
större påverkan af den framträngande revisionismen än han själf
förmodligen skulle ha medgifvit. Hans sista insats i partiets håll-
Den tyska
socialdemokratien efter
Bebels död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
