Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 6
- Litteratur
- Ett inhiberadt festspel. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Du wackrer Graukopf, lieg an deinem Ort!
Was leben bleiben soll, das sei dein Wort.
Ich schenk es Deutschland, brenn es in sein Herz —
nicht deine Kriegslust aber — dein: Vorwärts!
Som redan detta knapphändiga referat låter ana har Hauptmann
i detta verk levererat något af det besynnerligaste som någonsin flutit
ur hans penna. Reminiscenser från olika håll, särskildt från andra
delen af Goethes Faust, blanda sig här dels med tankar ur den
moderna politiken, dels med utopiska framtidsförhoppningar af
pacificistisk läggning. Och allt detta disparata tankeinnehåll är inrymdt
inom en ram närmast erinrande om den i teaterhistorien berömda
form af dramatik som man under slutet af det sjuttonde och början
af det adertonde århundradet benämnde Haupt- und Staats-Action.
Om Holberg stode upp ur sin graf för att betrakta detta alster af
det tjugonde seklets dramatiska produktion skulle han väl — för öfrigt
icke alldeles utan skäl — tro sig förflyttad tillbaka till den tyska
teatern i Broelæggerstræde, där man på hans tid fick fröjda sig åt
»Beleyringer, Feldslag, Gespenster, Hexerie og et halv hundrede Aars
Historie paa engang». Tydligt är att Hauptmann vid författandet
af sitt festspel hela tiden haft tanken riktad på de effekter som bäst
skulle kunna göra sig gällande vid framförandet på scenen. Det
sväfvar åtskilligt af en för starka massverkningar intresserad regissörs
ande öfver det hela, och hvar och en som sett någon af Max
Reinhardts större iscensättningar kan lätt förstå att han vid
arrangerandet af exempelvis de stora revolutionsscenerna i början af festspelet
funnit ett rikt fält för sin konst. Utan tvifvel ha scenbilderna varit
storartade både med hänsyn till det lefvande och det döda materialets
behandling; det finns bland den moderna teaterkonstens
representanter ingen som kan taga upp täflan med Reinhardt då det är fråga
om att skapa vare sig bredt anlagda och monumentala helhetsbilder
eller karaktäristiska och vackra detaljer. Men man kan knappast
värja sig för den föreställningen att det kunde gått lika bra om
regissören fått sköta sin uppgift alldeles på egen hand utan att ha
någon Hauptmann till medhjälpare.
För öfrigt visar hela anläggningen af festspelet, både i litterärt
och sceniskt hänseende, en otvetydig frändskap med en allmän
strömning som för närvarande dominerar ej blott inom den tyska
konsten utan äfven på åtskilliga andra håll. Den kännetecknas framför
allt däraf att den icke längre vågar lita på sin förmåga att verka med
vanliga medel. För att uppnå nya och markanta effekter ser den sig
hänvisad till att i hittills oanad utsträckning använda de yttre
hjälpmedlen och pressa deras resurser så långt sig göra låter.
Frappantast gör sig denna riktning märkbar inom den modärna musiken,
där man i dessa yttersta tider under allmänt jubel kastat den
klassiska traditionen öfver bord och infört ett frihetsregemente hvilket
bör kunna tillfredsställa äfven den mest rabiate individualist och
personlighetsdyrkare. Hauptmanns festspel skulle närmast kunna
jämföras antingen med Gustav Mahlers jättesymfonier, hvilka för sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:19:28 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1913/0431.html
