Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Ett inhiberadt festspel. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hauptmanns typiska egenskaper. Det saknar icke helt och hållet
förtjänster men dessa paralyseras af en mängd alltför tydligt i dagen
trädande svagheter, särskildt en oberäknelig nyckfullhet i
kompositionen, en konstlad djupsinnighet och en för läsaren fullkomligt
mattande originalitetsjakt. Hauptmann har ju med all sin begåfning
aldrig lyckats att — bortsedt från sagospelet Die versunkene Glocke,
som har sin lifskraft i sin stora lyriska skönhet — åstadkomma ett
något så när fullödigt konstverk. Äfven hans bästa uppslag ha
förfelats i utförandet; så exempelvis Hanneles Himmelfahrt genom sin
hysteriska sentimentalitet, Florian Geyer genom det svaga greppet på
hufvudfiguren och Emanuel Quint genom kompositionens löslighet och
oklarheten i själfva problemställningen. I det här föreliggande
festspelet har han efter allt att döma velat redan genom sitt sätt att
anlägga det hela förtaga läsaren eller åskådaren hvarje intryck af att
hafva ett beställdt arbete framför sig, men till all olycka är
originaliteten så stor att den nästan slår öfver. Han skildrar Tysklands
förnedring under det napoleonska väldet och dess följande nationella
resning under formen af ett marionettspel, anordnadt af världsteaterns
store direktör; i prologen ser man denne, klädd som astrolog i en
med stjärnebilder utsirad mantel, tillsammans med sin medhjälpare
vårdslöst plocka fram de dockor som sedermera skola föra spelets
handling framåt. Den första af scenbilderna förflyttar oss till Paris,
där en rasande pöbelhop med förtjusning bevittnar Louis Capets
afrättning. Sedan följer en karnevalsbild, afsedd att symbolisera det
tyska rikets förfall före Napoleonskrigens början; bland andra
uppträder här äfven Fredrik den store, hvilken författaren synnerligen
omotiveradt låter bryta på franska ungefär som Riccaut i Lessings
Minna von Barnhelm. I fortsättningen intager Napoleon, hvilken för
öfrigt med ett tämligen billigt effektsökeri införts som gosse redan
i en af revolutionsscenerna, det dominerande utrymmet. I Tyskland
har man beklagat sig öfver att Hauptmann låtit honom framträda i
mera sympatisk dager än hvad som vore lämpligt i ett drama som
afser att fira frigörelsen från hans tyranniska öfvervälde, men en
opartisk bedömare kan svårligen gifva dessa klandrare rätt.
Hauptmanns Napoleon gör ingalunda något öfverväldigande majestätiskt
intryck, snarare tvärt om. Huruvida detta varit författarens afsikt må
emellertid lämnas därhän. Gent emot honom framföras därefter de
främsta representanterna för den nationella tyska renässansen,
Blücher, Scharnhorst, Gneisenau, Kleist, Fichte med flera. Slutscenerna
i dramat visa Napoleons fall efter det ryska fälttåget och den stora
tyska folkbeväpningen; kulminationspunkten här utgöres af en scen
där Tyskland framställes som Athene, siande om kommande tiders
storartade utveckling. Som en sista effekt låter Hauptmann till slut
den store världsdirektören än en gång träda fram på scenen och
stoppa in sina dockor i sin låda. Endast den gamle marskalk
Blücher vill icke finna sig i denna behandling utan stormar fram mot
direktören med dragen sabel; men direktören rör honom med sin
trollstaf så att han sjunker samman, hvarefter han till eftermäle ger
honom dessa ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
