- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tredje årgången. 1913 /
387

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Brottslighetens bekämpande. Af Viktor Almquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BROTTSLIGHETENS BEKÄMPANDE 387

Det straff, som endast är strafflidande, kan emellertid ej
tänkas gifva ett bestående resultat. Öfverståndna obehag bli snart
förgätna. Och lefver ej minnet däraf i klar bild, lära ej
instinkterna, de själfviska begären möta mycket återhållande
motstånd i det genomgångna straffet.

Först i den mån straffets tuktan förenas med fostrande
ledning, kan däraf förväntas verkligt gynnsamma följder.

Men sådana följder måste tyvärr i allt fall utebli, om
brottslingens natur är af den art, att hans inre krafter hvarken af
tuktan eller fostran kunna tillräckligt höjas för att afgå med
seger i striden mot en hänsynslös själfviskhet, en öfvermäktig
sinnlighet. Förbrytare af sådan art äro och förblifva
samhälls-vådliga, hvilka straff dem än åläggas.

Häraf torde tydligt nog framgå, att påföljden och
behandlingen böra vara i vissa stycken skiljaktiga i fråga om
samhälls-vådliga vaneförbrytare eller eljest särskildt opålitliga brottslingar
å ena sidan samt mera tillfälliga och förbätterliga
lagöfverträ-dare å den andra sidan.

För båda grupperna måste ett strafflidande inträda. Eljest
bortfaller den varning, straffhotet innebär, och den hjälp till
drifternas tyglande, erfarenheten om lidandet möjligen kan gifva
den, som därför utsättes. Ett hopp finnes ju alltid, att äfven
vaneförbrytaren, den såsom samhällsfarlig ansedde skall af straffet
låta sig rätta.

Med ju större visshet det lagbestämda straffet följer på
brottet, desto säkrare är dess varnande verkan. En fara
ligger således i utsikten att undgå straff. Den villkorliga domen,
sådan den nu är ordnad, innebär en dylik utsikt. Mången, som
villkorligt dömes, menar sig hafva blifvit fri hvarje straffpåföljd,
och mången, som ännu ej förbrutit sig, ser häri en mindre risk
vid tillmötesgåendet af en brottslig frestelse.

Till undvikande af detta torde vara nödigt, att äfven den
villkorligt dömde bibringas en känsla af ett visst tvång, ett
obehag. För att samtidigt innebära fostran synes ett sådant tvång
fördelaktigast kunna erhålla formen af tillsyn öfver den dömde,
möjligen med någon ovälkommen påföljd, i händelse han skulle
åsidosätta hvad tillsynen ålägger.

För att vid ett frihetsstraff ett verkligt strafflidande skall
inträda för den, som ej redan lider tillräckligt af blotta
skamkänslan, måste frihetsstraffet vara af en tillräcklig längd. Här-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:19:28 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1913/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free