Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Frankrike och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 377
— närmast naturligtvis England och Tyskland — icke drifver
preferenspolitik utan jämviktspolitik, löser frågorna från fall till fall och
i den maktkombination, som erbjuder de största fördelarna, m casu
alltså med Tyskland mot England. Efter Hanotaux kom med radikalerna
Delcassé till Quai d’Orsay, enligt författarens anmärkningsvärdt nyktra
uppskattning mindre en idérik och följdriktig statsman, än en habil
parlamentarisk karriärist, uppfödd i revanschtanken. Med honom följde
ock i sinom tid en ny diplomatisk metod, som fått sitt främsta
uttryck i ententen med England. Den under 1890-talet verkställda
af-gränsningen mellan engelskt och franskt inflytande i Afrika och den
allt mer tilltagande spänningen mellan Tyskland och England —
enligt författaren en dominerande faktor i all fransk utrikespolitik under
1900-talet — banade vägen för denna nya politik. Vädjobana för
densamma blef som bekant Marocko, och om Marockofrågans olika
skeden handlar till största delen senare afdelningen af Pinons bok. När
Delcassé gick att få till stånd en uppgörelse med de olika
intressenterna i Marocko, förbigick han Tyskland; med Italien träffade han
1900 och 1902 års Tripolisaftal, med Spanien Marockoaftalen 1902 och
1904, med England det berömda entente-aftalet af den 8 april
sistnämnda år. Anmärkningsvärdt strängt bedömer Pinon detta aftal:
för att få fria händer i Marocko fick Frankrike afstå från Egypten,
hvars förlust näst förlusten af Elsass-Lothringen utgör »den största
katastrof den franska politiken på länge undergått», samt taga
ställning på Englands sida i dess mellanhafvande med Tyskland, med andra
ord, såsom förr varit andra stater beskärdt, bli Englands legosoldat på
fastlandet. Felet i Delcassés politik, som 1905 ledde till hans fall,
var enligt Pinon sammanblandandet af den koloniala och
kontinentala politiken: ville han Marocko, skulle han ej försummat göra upp
saken med Tyskland, ville han tillsammans med England bekämpa
Tysklands hegemoni, skulle han ej lagt sig ombord med den
Marockanska politiken. Det var det ursprungliga förbigåendet af
Tyskland vid Marckofrågans ordnande, som ledde till förödmjukelsen
1905 och som sedan hängt som en black om Frankrikes fot. I den
tyska politiken efter Delcassés fall vill förf. se ett försök att
återupplifva Bismarcks hegemonisträfvanden från 1870-talet, sträfvanden som
ledde till det t}7ska nederlaget i Algesiras. Den främsta orsaken till de
senare svårigheterna i Marockofrågan finner Pinon i franska regeringens
af parlamentariska hänsyn dikterade obenägenhet att förverkliga det
ekonomiska samarbete i Marocko mellan Frankrike och Tyskland, som
proklamerats genom 1909 års öfverenskommelse. Den
kompensations-politik, som slutligen fann uttryck i traktaten af den 4 november 1911
är åter endast en följd af Delcassés förfelade metod under åren 1900
—1905 att vid sina sträfvanden att köpa Frankrike handlingsfrihet i
Marocko förbigå Tyskland. Det är denna förvända politik, som gjort
Marockouppgörelsen i sin helhet så onödigt dyr för Frankrike.
Slutuppgörelsen, sådan den nu föreligger, bär för öfrigt äfven den nya
svårigheter i sitt sköte. Skall den ej leda till nya farliga konflikter,
måste Frankrike återgå till sin politik från tiden före Delcassé och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
