Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Till Sören Kierkegaards minnesfest. Af Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL SÖREN KIERKEGAARDS MINNESFEST 279
rätt förstå kvinnan, som vi redan se i hans förhållande till
Regine. — Så mycket mera influeras han af faderns kraftigt
allvarliga personlighet och ovanliga begåfning. Sällan har väl
en fader så starkt verkat på sin son. Det var också en
helgjuten man, som ville ha ordning i tingen och för hvilken man
tog af hatten djupt. Här lärdes Sören obetingad respekt och
lydnad, jå fruktan. Här lärdes han ock, hvad som var
ryggstödet i faderns personlighet: hans kristendom. Kristendomen
tvang sig genom faderns personlighet på honom som något
verkligt, något tryckande allvarligt, som man lätt kunde bränna
sig på, men som man ej fick gå ifrån. Och i kristendomen
mötte två hufvudpunkter: plikten som det obetingadt tvingande,
och Kristus som Gud och dock den lidande. Hvad Sören som
barn förstod af Kristus, det var dels att i djupaste vördnad,
jå fruktan böja sig för »Guden», dels att skakas öfver, huru
man spottat på Kristus och korsfäst honom. Här kommer ock
det egenartade med Kierkegaards senare kristologi. Kristi
mänskliga lif trängs ej undan för hans gudom; Kristus är Guden — men
det skall sägas om och om igen, att han blef bespottad och
korsfäst, och det skall sägas i de mest realistiskt grella färger.
Så går äfven där den tungsinte faderns ortodoxt-pietistiska
uppfattning och mörka syn på korset igen i sonens tankevärld.
Men barnet Sören förlyfte sig på korset. Han blef stående
vid långfredag, då det demoniska triumferade; påskdagen gick
förbi honom. Att sanningen skall lida, förhånas, bespottas, det
sätter sig fast i Sörens själ. På ett vis lärde han sig så att älska
kristendomen; men det var ej den kärlek som kunde gifva
glädje.
År 1821 kom Sören in i »Borgerdydsskolen» i Köpenhamn.
Glädjelös tyckes i det hela äfven denna tid ha varit; källorna
synas bekräfta Kierkegaards egen senare redogörelse i
»Synspunktet», och man blir förundrad öfver, huru mycken historisk
sanning det dock ligger i hans till synes så färglagda
tillbakablickar på sitt lif. Skröplig och sjuklig var han ock från
tidigaste år. Det kom något lillgammalt öfver barnet, som växte
upp hos de gamla föräldrarna. I skolan märkte han själf snart
sin olikhet mot andra barn. Tidigt har gossen burit inom sig
en inre smärta, som velat bryta ut i gråt, om icke denna
lindring hade varit att profanera hans slutna inre. I läsningen
visade han sig duglig, men ingen kunde ana att i den för sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
