Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Stormaktspolitiken under Balkankrisen. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemmagjord provisorisk regering. Hela den trassliga härfvan löstes
först, när i midten af december fredsförhandlingarna i
London började och stormakterna samtidigt för sina inbördes
meningsutbyten skaffade sig den öfver alla ursprungliga
förväntningar behändiga förhandlingsinstitution, som plägar gå
under namnet ambassadörskonferensen. Denna höll sitt första
sammanträde den 18 december, och redan den 20 december
kunde till börsmännens lättnad och säkerställande af
allmänhetens ostörda julfrid tillkännagifvas, att samtliga makter
godkänt »principen om Albaniens autonomi och Serbiens
kommersiella tillträde till Adriatiska hafvet». Åt serberna
skulle alltså upplåtas en frihamn vid Adriatiska hafvet, men
den skulle ej utgöra serbiskt territorium, och ej heller kunde
trippelententen åt sina skyddslingar utverka den åtrådda
»korridoren» ned från Serbien till dess frihamn. Österrike
hade förhandlat rustadt liksom 1908 och genom denna
metod — för öfrigt äfven nu kraftigt understödt af
förbundsbrodern Tyskland — drifvit sin vilja i hufvudsak igenom.
Stormaktsambassadörerna fingo rådrum att på nyåret fördjupa
sig i de ytterligt beniga frågorna om det nya Albaniens gränser.
Detta problem löstes — så vidt det gällde gränserna i norr och
nordöst — först i slutet af mars efter svåra rysk-österrikiska
slitningar, som likväl omsider utjämnades därhän att
Österrike åt serberna medgaf den strängt taget albanska staden
Djakova mot det att Ryssland lämnade Montenegro i sticket
och gick med på Skutaris införlifvande med det nya
Albanien, en framgång som Österike sannolikt aldrig skulle ha
vunnit utan de dyrbara mobiliseringsanordningar, hvarmed
Wienkabinettet betygade sin fasta föresats att under alla
förhållanden upprätthålla sin prestige och sitt inflytande i västra
delen af Balkanhalfön. Frågan hotade att upptagas till ny
pröfning, när konung Nikita i april trotsade den
internationella blockadeskadern och senare genom en öfverenskommelse
med Skutaris ärelystne och ränkfulle kommendant, Essad
pascha, fick tillfälle att som triumfator intåga i det serbiska
medeltidsriket Zetas gamla hufvudstad. Blockaden som
»europeiskt» tvångsmedel hade genomdrifvits genom Österrikes
hot att eljest handla på egen hand, och likartadt blef
förhållandet med påtryckningen på konung Nikita att åt makterna
för öfverlämnande åt det nya autonoma Albanien öfverlämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
