Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Hebbels hundraårsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 221
lätt att förstå att dramat skulle blifva den diktform som mer än allt
annat måste komma att fängsla honom. Men hur storslagen hans
uppfattning än i och för sig är, så ägde han dock ej den konstnärliga
kraft som hade fordrats för att till fullo sammansmälta de olikartade
element som strida mot hvarandra i hans diktning. Man ser det
bäst i hans tidigaste större verk, den under intryck af Die Jungfrau
von Orleans koncipierade tragedien Judith. Motivet, kampen mellan
Holofernes, öfvermänniskan, och Judith, den enda varelse som ibland
en dvärgartad och förkrympt mänsklighet är honom en värdig
motståndare, är storslaget, men utförandet håller icke måttet.
Holofernes gör här och där intryck af att vara en smula i släkt med de
skrytsamma soldattyperna från det sjuttonde århundradets lustspel,
och det har fordrats en Paul Wegeners hela utomordentliga
gestaltningsförmåga för att skänka honom scenens lif och låta honom
framstå som något annat än en marionett i författarens hand. Judith å
sin sida verkar allt för mycket schematiserad, mera idé än
människa, mera litterär konstruktion än individ. Enskilda detaljer af
stor skönhet skänka emellertid dramat en stark scenisk effekt och
mildra något intrycket af oformlighet i karaktärsteckningen.
Hvad som i Judith framträder såsom den ännu osäkre litteräre
debutantens svaghet förvandlas i Hebbels senare arbeten till den
mognade diktarens fullt genomtänkta teori. Alla hans stora verk,
Genoveva, Maria Magdalena, Herodes und Mariamne, Gyges und sein Ring,
Die Nibelungen förete i stort sedt samma dominerande egenskaper.
De äro byggda öfver en idé af djup och allmän innebörd, och deras
handling bäres upp af en eller två i jättestora dimensioner tecknade
individualiteter, hvilka ställas emot hvarandra i en tragisk och
olösbar konflikt, ur hvilken den ena eller båda utgå som brutna och
krossade. Här och där skiner doktrinen kanske alltför tydligt
igenom — så exempelvis i Herodes und Mariamne med dess väl
teoretiskt fattade determinism och dess onyanserade och ensidiga
karaktärsteckning — men på andra håll når den tragiska stämningen upp
till det sublima. Detta gäller särskildt om Nibelungen-trilogien,
hvilken i trots af sina konstruktiva brister är fylld af de största
skönheter såväl i enskilda scener som hvad gäller karaktäristiken
af de framträdande personerna; endast en gestalt som Hagen vore
nog för att motivera Hebbels skalderykte. Ändå högre än här nådde
han emellertid i tragedien Gyges und sein Ring, som är och förblir
hans mästerverk såväl som ett af den tyska diktningens främsta
arbeten. I detta drama har Hebbel i högre grad än någonsin eljest
lyckats förverkliga sitt högsta konstnärliga sträfvande, nämligen att
sammansmälta idé och form till en helgjuten enhet, och det
välbekanta, ofta i burlesk omdaning använda motivet har under hans
händer fullständigt nyskapats och i sin nya gestalt fått en tragisk
höghet af ädlaste slag. Då det för ett par år sedan uppfördes på Max
Reinhardts Kammerspiele i Rerlin med Paul Wegener som
Kandau-les — en för öfrigt glänsande prestation — var dess framgång lika
stor som välförtjänt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
