Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Staden vid Bosporen. Af B. O. Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se en ekumenisk (allmän) patriark med befogenhet att utsträcka
herdestafven öfver närbelägna kyrkor och församlingar.
Vid tidpunkten för det första stora ekumeniska kyrkomötet
i Nicæa (825) tillerkände visserligen den kyrkliga traditionen
biskoparne i Rom, Alexandria och Antiokia en afgjord
företrädesrättighet i det romerska riket (Jerusalems biskopssäte
innehade också en hedersplats), men den stora allmänna synoden i
Konstantinopel år 381 bestämde eller uttalade, att dess egen
biskop borde hafva främsta platsen i kyrkan efter det gamla
Roms. Så blef biskopen vid Bosporen snart nog betraktad
såsom Österns primas.
Ledaren af sistnämnda kyrkomöte var en man, som i yttre
hänseende icke syntes ägnad att uppbära en så tyngande
auktoritet. Det var en af de tre »kappadocierna» — Gregorius af
Nasians. Det berättas att Konstantinopels invånare i början
gjorde narr af hans bondska utseende, hans tarfliga dräkt och
hans församlings litenhet, men snart drogos stora skaror till
det lilla kapell, där han predikade och försvarade Kristi gudom
och den nicænska treenighetsläran.
Gregorius fann sig dock icke väl i metropolen, hvars
världslighet svor emot hans eget strängt asketiska lifsideal. Han
beslöt därför att nedlägga sitt ämbete efter att i ett tal, som blifvit
bevaradt, ha uttalat sig om vanskligheten af sin ställning: »Jag
visste icke — sade han — att jag såsom biskop i
Konstantinopel hade att täfla med de högsta ämbetsmän och de förnämsta
generaler, som icke veta, huru de skola göra af med sina
penningar, och att jag skulle plåga min kropp för att förtära hvad
som tillhör de fattiga. Jag visste icke, att jag skulle åka i en
praktfull vagn, dragen af ståtliga hästar, omgifven af en skara
smickrare. Väljen en annan föreståndare, som behagar
mängden, och lämnen åt mig min ensamhet, mitt landtliga väsen och
min Gud, som är den ende jag bryr mig om att täckas i min
fattigdom och ringhet!»
Af samma virke var en man, hvilkens namn är oskiljaktigt
förbundet med Konstantinopel — Johannes Krysostomus, den
bekante kyrkoläraren. Sedan han vunnit utbildning och
fulländning i hednisk filosofi och vältalighet, kallades han till
Konstantinopel såsom biskop och patriark därstädes, sedan han i
flera år hade verkat i Antiokias folkrika församling. Ställd
mellan ett despotiskt hof, ett förvärldsligadt prästerskap och ett folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
