Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Staden vid Bosporen. Af B. O. Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europas hufvudstäder och täflar i ära och historiska minnen med
»den eviga staden» Rom. Få städer ha genomgått så skiftande öden.
Ursprungligen lär på den plats där den kristna
patriarkstaden sedan växte upp en grekisk koloni med namnet Byzans
ha grundats i 7:e århundradet f. Kr., sedan dess läge bestämts
genom ett delfiskt orakelsvar. Hastigt växte denna koloni i
makt och storlek; greker och perser kämpade under det
peloponnesiska kriget om dess besittning. Den innehades växelvis
af Atén och Sparta.
Under det grekiska förfallets dagar råkade Byzans först i
Macedoniens och sedan i Roms våld. År 330 e. Kr. utsåg Konstantin I
det till sin hufvudstad och gaf det namnet »nya Rom», ehuru
staden sedan blef benämnd efter Konstantin själf —
Constantinopolis. Den nya hufvudstadens invigning till den heliga
jungfruns ära skedde, betecknande nog, med både kristna och
hedniska ceremonier.
Staden fick snart ett visst uppsving som kristen hufvudort.
Kejsaren lät uppbygga en mängd kyrkor, på samma gång han
smyckade sitt nya residens med en del monument och
prydnader från den gamla hufvudstaden. Medan hofvet och
ämbetsmännen ännu begagnade sig af det latinska språket, ökades
oaflåtligt stadens grekisktalande befolkning, och kyrkospråket
blef grekiska. Konstantin, som endast till hälften kan
betraktas som en kristen furste, tolererade vid sidan af kyrkorna
tempel åt Dioskurerna samt ett åt Tyke (Lyckan).
För kristenheten blef det kejserliga residensets delning af
den största betydelse. Österlandets biskopar slöto sig allt mer
omkring Konstantinopel, medan Rom — »lugnt och stilla», som
det blifvit sagdt — mognade för sin medeltida uppgift: att blifva
en medelpunkt för den västerländska kyrkan och kulturen. Det
ligger i öppen dag, att en viss begynnande rivalisering mellan
romerskt och konstantinopolitanskt inflytande i fråga om
kyrkans allmänna angelägenheter härmed redan var gifven. Den
närmaste framtiden erbjöd likvisst en gemensam fiende i den
döende, men under Julianus »affällingen» ånyo uppflammande
hedendomen. Den kristna utvecklingen lät icke längre hejda
sig, och snart kunde icke blott latinarne betrakta Petri och
Pauli stad som en ny helig hufvudstad för den romerska
kristenheten med dess otaliga församlingar, utan äfven Österns
biskopar i föreståndaren för Konstantinopels kristna församling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
