Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Folkstämningar i våra dagars Frankrike. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 Q. WIESELGREN
i motgången starka och lefvande franska nationalkänslan slogs
till marken. Han konstaterar att hela den generation som
fick sin lifsåskådning präglad under intryck af erfarenheterna
från Sedan sedermera i sin politiska och samhälleliga
verksamhet kännetecknades af samma vacklande och förvirrade
initiativlöshet som ledarna af de rent militära operationerna på
krigsteatern. Under ett par decennier saknade man i Frankrike de
stora idéerna och de nya, framåtförande tankarna; all landets
kraft syntes absorberad af de aldrig upphörande småstriderna
mellan de olika politiska partierna, den uppväxande ungdomen
var från början desillusionerad och ohågad för positivt arbete,
och hela landets allmänna tänkesätt utmynnade i kraftlös skepsis
och karaktärslös indifferentism.
Dessa generella och för perioden betecknande lynnesdrag
utöfvade äfven sina verkningar i såväl den inre som yttre
politiken. Utåt bragtes landets redan förut skakade prestige att
sjunka ända ned mot nollpunkten, och inåt förlorade
statsmakten så godt som all auktoritet. Hvad som dessutom betydde
kanske minst lika mycket för den allmänna bristen på nationell
sammanhållning var, att de ansatser till patriotisk renässans, som
man under denna tid hade tillfälle att på närmare håll iakttaga
— Boulangers och Déroulédes — bägge smakade alltför starkt
af humbug för alt kunna utöfva någon väckande inverkan på
den i dvala försänkta fosterlandskänslan. Ej heller ur
Fasho-dakrisen växte det upp något nytt åskådningssätt. Först i de
våldsamma partistrider som framkallades af Dreyfusaffären
anser Rey att man kan spåra de första ansatserna till den nya
tidens uppfattning. I likhet med många andra bland sina
landsmän lägger han ej någon öfverdrifven vikt vid frågan om
kvaliteten. Att entusiasmen — eller som en annan kanske skulle
säga: fanatismen — under Dreyfusprocessens förlopp i flera fall
riktade sig på lindrigast sagdt dubiösa mål spelar ingen roll för
Rey. Han betraktar striden som en nationell kraftyttring och
skänker den som sådan sin beundran, alldeles utan att bekymra
sig om dess eventuella berättigande.
Mindre reservationer behöfver man emellertid inlägga mot de
båda andra faktorer, som han låter spela den afgörande rollen
i det senaste decenniets patriotiska renässans, nämligen den
franska aviatikens framgångar och Tysklands aggressiva
Marockopolitik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
