Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Några nutida sträfvanden inom skolundervisningen. Af Frans von Schéele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 FRANS v. SCHÉELE
Någon fullkomlig nyhet är detta visst icke. I teorien är
krafvet i fråga nästan lika gammalt som den pedagogiska
reflexionen öfver hufvud. Och de flesta framstående lärare ha i sin
praktik på ett eller annat sätt sökt tillämpa
individualiserings-principen. Särskildt kommer jag från min gymnasietid ihåg det
sätt hvarpå min gamle lärare i historia ställde olika fordringar
på olika elever, allt efter deras till arten och till graden skilda
olika anlag. Vi pojkar förstodo icke rätt meningen därmed utan
tyckte mången gång, att lektorn var partisk. Först långt efteråt
har jag insett i hvilken särskild tacksamhetsskuld, som jag i
detta hänseende står till lektor C. F. Wiberg. Jag tror, att han
bort upplysa oss om, hvarför han konsekvent lät den ene
eleven »berätta» och en annan uppräkna punkterna i fredsluten
eller lämna de schematiska öfversikterna öfver de historiska
perioderna. En upplysning af sådan art torde ytterligare hafva
kunnat öka vår tillgifvenhet för läraren och vår egen ambition.
Men äfven då han underlät att därmed fullständiga sin metod,
hade vi alla helt visst för vår utveckling stort gagn af att en
hvar eggades att vid sina historiska studier tillgodogöra sig just
sina särskilda anlag och söka drifva dem till högsta möjliga
utveckling. Läraren i fråga gick nämligen ej till den skadliga
öfverdrift i denna art af individualisering, att någon fick
alldeles försumma de sidor af det historiska studiet, som ej lågo
för honom. Ett viss minimum skulle alla kunna; maximum
hade en hvar att sträfva efter inom den sida af ämnet, dit hans
anlag särskildt hänvisade honom.
På detta och på många andra sätt kan en skicklig lärare
söka undvika det fel som uppstår, när man anser måttstocken
för en lärares duglighet vara den grad, i hvilken han lyckas få
sin klass »jämn». Det idealet är verkligen nu föråldradt, huru
stor roll det än må fortfarande spela för vissa skolchefers
missriktade samvetsgrannhet. Det förmenta idealet är af ondo, så
visst som skolans syfte ej kan vara att hålla de goda
begåf-nirigarna tillbaka, öfveranstränga de svaga och fullt tillgodose
endast medelmåttornas utvecklingsbehof.
Skadan af att åsidosätta individualiseringens kraf äro i enskilda
fall kanske ej så i ögonen fallande, men i en eller annan form
gör den sig helt visst alltid gällande, omedelbart eller medelbart.
En lärjunge har kanske tillräckligt stark egen vilja för att själf
förmå försvara sin individualitet mot allt skolans schablone-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
