Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE SVENSK PROSAKONST 55
Sigfrid Siwertz, som började sin bana i den elegiska genren, har
etter sin succés med Mälarpirater slagit om och ägnar sig numera
åt det humoristiska facket. Hans nya novellsamling, Ämbetsmän på
äfventyr, innehåller tre berättelser, af hvilka de två första knappast
kunna göra anspåk på att betraktas som annat än rena bagateller.
Den tredje, hvilken bär titeln Den nye Robinson, synes däremot vara
ämnad att tagas mera på allvar. Enligt hvad som sagts skall den
nämligen innehålla kontentan af författarens filosofiska åskådning,
hvilken går i samma riktning som den Bergsonska pragmatismen. Af
själfva berättelsen skulle man emellertid knappast finna sig
föranlåten att draga några så vidtgående slutsatser, ty dess grundtanke synes
vara af relativt enkel beskaffenhet. Hufvudpersoner en skollärare
och klassisk filolog vid namn Lenander, kommer genom en
tillfällighet att en höstnatt vinddrifvas till ett skär i yttersta hafsbandet, där
han till sin egen liksom till läsarens stora förvåning påträffar en
skärgårdsflicka, som just är i färd med att skänka lifvet åt en ung
medborgare. Att på fullt allvar skildra en situation så hejdlöst orimlig
som denna visar att författaren anser sig kunna lita bra mycket på sina
tidigare vunna sympatier inom både kritik och publik; för en auktor
med mindre god press kunde det ha varit ett ödesdigert experiment.
Alltnog, herr Lenander gör åtskilliga nya erfarenheter både under sin
vistelse på skäret och efter sin återkomst till mera civiliserade
trakter, erfarenheter, hvilka komma honom att för första gången i sitt
lif känna »lifvets och tingens oerhörda verklighet» (spärrad stil i
originalet!) och han besluter sig för att hädanefter icke uteslutande
söka sitt lif smal i den filologiska forskningens detaljfrågor utan —
jå, hvad han egentligen skall göra för att omsätta sina
erfarenheter i praktik, därom får man fråga författaren själf. Läsaren
kan endast konstatera, att han efter sitt äfventyr blifvit något mera
fallen för allmänna betraktelser af tvifvelaktigt djupsinne.
Att herr Lenander lär sig att lifvets hufvuduppgift ej bör sökas i
obetydliga lärda petitesser är ju i och för sig godt och väl; men
skall det verkligen behöfvas nattliga sjöfärder och oväntade
barnsängar på obebodda öar för att hos honom inprägla denna skäligen
enkla visdom? Det förefaller som om dylikt kunde läras utan vare
sig romaneska äfventyr eller filosofiska doktriner i Bergsons stil.
Ur konstnärlig synpunkt har Siwertz novell emellertid åtskilliga
förtjänster. Stilen är frisk och originell, och naturskildringarna visa
en vaken iakttagelseförmåga. Men olyckan är, att man med eller
mot sin vilja måste komma att jämföra Siwertz med den svenska
skärgårdsskildringens mästare, den ende som efter Strindberg nått upp
till samma höjd som Hemsöborna och Skärkarlslif, nämligen Albert
Engström, och det säger sig ju själf att Siwertz vid sidan af honom
måste verka en smula matt och tunn. Ställ blott upp herr
Lenan-ilers äfventyr på Salöga bredvid hvilken som helst af Albert
Engströms odödliga berättelser, och man skall snart se att de förhålla
sig till hvarandra som en vaxfigur på ett panoptikon till en lefvande
människa. Och språket sedan! Siwertz anstränger sig visserligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
