Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 NYARE SVENSK PROSAKONST
till koketteri. Därför skulle man glädjas, om han någon gång
inriktade sin konstnärliga förmåga på förverkligandet af större och
värdigare uppgifter än dem, som haq sysslat med i sitt senaste
arbete.
Mera harmoni mellan anläggning och utförande finner man i
Henning Bergers nya novellsamling, hvilken presenterar sig under den
något litet affekterade titeln Lifvets blommor. Författarens tidigare
produktion har redan för länge sedan visat såväl honom själf som
hans läsekrets, hvar hans egentliga styrka ligger; det är ej i
uppslagets originalitet eller karaktärsteckningens skärpa utan i den omsorgsfulla,
känsligt studerade detalj behandlingen, som Henning Berger lägger ned
det bästa af sin konst. Att han gärna med en viss ensidighet fäster
sig vid omgifningens och människornas rent yttre egenskaper är
något som ofta framhäfts af kritiken och som i viss grad gäller äfven
om här föreliggande arbete. Emellertid tillhöra de här publicerade
novellerna alldeles afgjordt författarens bästa saker. Den första, kvars
miljö är förlagd till det nu försvunna Stockholm från tiden omkring
1880-talet, ger ett med vemodig medkänsla Skildradt afsnitt ur ett
med tysta förhoppningar börjadt men inom kort sönderbrutet och
förtrampadt lif, där en flyktig konstnärsdröm bildar den enda snabbt
försvinnande ljuspunkten. Nummer två i samlingen, hvilken för öfrigt
är mindre betydande, behandlar ett ytterst pinsamt ämne, som trots
berömda föregångare knappast har verklig hemortsrätt inom
diktningen. Die Kunst soll das Penible nicht vorstellen, säger Goethe,
hvilken äfven vår tid bör kunna erkänna som auktoritet i smakfrågor,
fastän Ludvig Nordström nyligen betecknat honom som snustorr och
själf-belåten. Den närmast följande är en Amerikahistoria i samma
manér sorn författarens öfriga välkända transatlantiska skisser; i och för
sig är den både liffullt och raskt berättad, men det måste erkännas
att själfva genren under årens lopp mistat en smula af sin fraicheur.
Det amerikanska lifvets rastlöshet, människornas traditionella
hänsynslösa energi, de kuriöst förvridna svensk-amerikan ska namnen och alla
öfriga detaljer, som förena sig för att göra lokalkoloriten fullständig,
ha blifvit tämligen hvardagliga, och deras suggestiva förmåga är
onekligen starkt på retur. Hellre följer man författaren tillbaka till
Stockholm i bokens sista och bästa novell, en alldeles förträfflig berättelse
om en af lifvet hårdt medfaren man, som under hela sin verksamhet
söker låta sina mera gynnade medmänniskor umgälla sina egna olyckor
men som dock till slut ger efter för en länge tillbakahållen tanke
och skänker hela sin under årslånga mödor samlade förmögenhet åt
en ung man, hvilken han tror vara på väg att förverkliga samma
dröm om ett eget hem, som han själf drömde i sin längesedan
försvunna ungdom. Det är en både fint tänkt och väl genomförd
berättelse; särskildt hufvudfiguren, den gamle affärsmannen Efraim
Root. har vida större konkretion än de flesta andra bland Henning
Bergers människor, och miljön, våra dagars hastigt uppväxande
Stockholm, visar författarens raska, litet nervösa skisseringskonst från
dess bästa sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
