Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 NYARE SVENSK PROSAKONST
pessimistiska betraktelser? Det kan ju tänkas att världsutvecklingen
oartigt nog skulle falla på den idén att lämna de i Ankarsparre gifna
riktlinjerna utan afseende, och en auktor så säker på sin sak som
herr Nordström måste känna detta som ett förkrossande slag. Det
är därför med en viss oro som man ser honom spänna sina vingar
till flykt mot världskulturens högsta och luftigaste rymder, ty
svårligen kan där vänta honom något annat öde än Ikaros och Faetons,
något som med hänsyn till den otvetydiga litterära begåfning, hvarom
vissa partier inom hans tidigare produktion bära vittne, vore
synnerligen beklagligt.
Att ingå på något närmare referat af hans nya bok torde vara
öfverflödigt, då den egentliga sammanhållande tråden i det hela —
artisten Ankarsparres sommaräfventyr med den ej fullt respektabla
fröken Anna Litzelius —- är hvad som intresserat författaren minst
i hela boken. Och att redogöra för professor Wohlgemuths
spekulationer öfver Karl XII:s förhållande till den moderna svenska kulturen
är en uppgift som jag måste erkänna öfverstiger mina krafter.
Steget från Ludvig Nordström till Sven Lidman är ganska långt,
och det icke blott i dikten utan äfven i verkligheten, om man
nämligen får anse sig berättigad att draga några slutsatser af ett par
sidohugg åt en idealistisk löjtnant vid namn Johan Pontus
Silfver-håål, som den förstnämnde författaren inlagt bland de andra
funderingarna i sin roman. För Lidmans skull hade man gärna
konstaterat att klyftan äfven i konstnärligt hänseende varit åtskilligt mycket
vidare än hvad den i själfva verket är. Visserligen står den nya
volymen i den Silfverstååhlska släktkrönikan i formellt hänseende
något högre än historien om Ankarsparres erotiska och
kvasifiloso-fiska erfarenheter, men detta vill tyvärr icke säga så särdeles mycket.
Lidman har genom sina föregående prosaarbeten visat, dels att han
äger en god observationsförmåga, en afsevärd om också ojämn
karaktäriseringskonst och ett starkt, ibland nästan alltför starkt
temperament, dels ock att han icke kan skrifva romaner. Han
debuterade som lyriker, och han har förblifvit lyriker intill denna stund.
Konsten att komponera är honom fullständigt främmande. Han radar
upp en serie af växlande situationer, hvilka följa hvarandra utan
något djupare sammanhang, för fram en rad af människor, om hvilka
vi få veta ett eller annat, hur de se ut, hvilka deras
favoritsvordomar äro, hur ofta de pläga uppträda i onyktert tillstånd och
åtskilliga andra dylika Intimiteter, som i och för sig för öfrigt erbjuda
relativt ringa intresse, och sammanför detta kring en detalj af något
mera vidtgående innebörd — en förfalskning, ett aktieköp, ett
uppseendeväckande äktenskapsbrott — som till sist, när ungefär tre
hundra oktavsidor blifvit fyllda, får leverera material för afslutningen.
Det må erkännas att man någon gång, såsom i den förra året
utgifna Köpmän och krigare, för de enskilda partiernas förtjänster kan
lockas att öfverse med helhetens svagheter; men Carl Silverstååhls
upplefvelser ha inga dylika försonande drag att erbjuda. Hjälten är
tyvärr absolut ointressant, trots det att författaren liknar honom vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
