Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE SVENSK PROSAKONST 4<»
Den nya bok, som Ludvig Nordström för några veckor sedan
utsändt, kan i första ögonblicket endast efterlämna en känsla af
förvåning. Hur kan den på sitt sätt originella och ursprungliga om än
icke särdeles fint nyanserade talang, som för blott ett par år sedan
väckte berättigadt intresse och erkännande med de bägge
novellsamlingarna Borgare och Herrar, på så pass kort tid ha förvandlats till
den förvirrade Pratmakare, som satt sitt namn på titelbladet till den
’orimliga och meningslösa produkten Ankarsparre? Kan verkligen en
lika öfversvallande som kritiklös pressbnmdran ha en dylik inverkan
på en författare? Hur som helst, så har Nordströms utveckling allt
sedan hans första framgångar ständigt gått utför: först till
punsch-skrålet i De tolf söndagarna, sedan till den ohöljda råheten i
Lands-ortsbohéme och nu senast till det sammanhangslösa svamlet i
Ankarsparre. Man läser på titelbladet att detta arbete redan på den korta
tiden af ett par veckor hunnit med att utgå i två upplagor; orsaken
är efter den minst sagdt tvetydiga publiksuccés, som Landsortsbohéme
lyckades uppnå, ej särdeles svår att gissa. Men herr Nordström
har denna gång svikit sina läsares förväntningar. Ankarsparre anslår
helt andra strängar än den produkt, hvarmed författaren för ett år sedan
fann lämpligt att rikta den svenska litteraturen. I sitt senaste arbete
framträder herr Nordström — åtminstone om man får tro en honom
synbarligen närstående kritiker i en stor hufvudstadstidning — mindre
i egenskap af diktare än såsom filosof och samhällsreformator. Enligt
samma auktoritet afser han att i Ankarsparre draga upp »de
positiva riktlinjerna för det nationella framtidsarbetet». Det är alltså
fåfäng möda att anlägga några konstnärliga synpunkter vid
bedömandet af berättelsen om professor Wohlgemuths och den subtile
artisten Ankarsparres lifserfarenheter. Det kan för öfrigt vara nog så
lämpligt att man redan från början har detta klart för sig, ty det skulle
vara mer än beklagligt om de stereotypa godtköpskarrikatyrerna i
Ankarsparre skulle vara det enda som Ludvig Nordström, hvilken
dock tidigare åstadkommit verkligt betydande saker på
karaktärsteckningens område, numera kunde frambringa.
Men sådana småsaker som konstnärliga frågor sysselsätta icke längre
herr Nordström; han har allvarligare saker att tänka på. Af den
fredlige novellisten har blifvit en världsomfattande siare, hvilken med
oförtruten ifver predikar satsen »Det gifves blott en profet, och han
år från Öbacka.» En dylik verksamhet kan nog ha sina fördelar.
Det är långt ifrån uteslutet att författaren till Ankarsparre så
småningom kan komma att få — eller måhända redan har — en troende
församling, inom hvilken man börjat en ny tideräkning från och med
den dag, då Mästaren lik en ny Mohammed flydde från de
obotfärdiga röfvarna i sin hemort för att från Stockholms horisont låta sitt
ljus lysa för världen.
Men siarens höga kall medför äfven en del olägenheter. Peer Gynt,
som hade personlig erfarenhet af saken, beklagade sig öfver att det
var »en dårlig Bestilling ät vsere Profet», och hvem vet om icke
profeten från Öbacka med tiden kan få anledning att instämma i hans
4. Svensk Tidskrift 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
