Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Strindbergshyllningen. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGSHYLLNINGEN 171
Däråt tenderade insamlingsuppropet, och däråt syftar hr
Brantings riksdagsmotion om staty åt Strindberg.
I hr Brantings motion är det inte längre tal om
Tjänstekvinnans son, om partikamraten, om den store läromästaren i revolt.
Hr Branting håller sig till de strängt litterära kvaliteterna, han
pekar på Strindbergs betydelse för det svenska språket. Han
anlägger historiska synpunkter och önskar att Strindbergs
representativa storhet skall erkännas och slås fast redan af samtiden.
Motiveringen är utomordentligt typisk; ingenting är i våra
dagar vanligare än detta insmugglande af historiska synpunkter
vid bedömandet af den samtid, i hvilken vi lefva och verka.
Det är en dålig vana: dels därför att det är oss omöjligt att se
»historiskt» på oss själfva, dels därför att det är farligt. Det
är icke utan att det ligger en smula hysteri i denna fordran
på odödlighet, nu, nu genast, odödlighet utan dröjsmål och
undanflykter; votering! Odödligheten kommer af sig själf, där
den kommer, men den lystrar inga kommandon: det har händt
att man misstagit sig. Det är farligt, ty detta slags historism
dödar all ansvarskänsla, den gör oss till marionetter i stället
för handlande mänskor. Just beträffande Strindberg har den
dykt upp gång på gång, i form af minnesutställningar och
minnesalbum, under polemiken i form af kraf på
undantagsmoral — man kan t. o. m. säga, att de som biträdt
insamlingstanken utan att höra till de fanatiska Strindbergianerna ha
gjort det just ut ifrån en sådan kvasihistorisk synpunkt: i en
känsla af Strindbergs allmänna betydelse ha de skjutit
invändningarna åt sidan.
Man utgår sålunda från tanken på Strindbergs typiska
storhet, på hans historiska insats i vårt allmänna lif, och man
drar däraf, instinktivt och oklart, den slutsatsen, att det är
orättvist, eller åtminstone småaktigt, att kritisera hans ord,
handlingar och inflytanden — det är pygméers kamp mot
giganten, heter det, »han är ju i alla fall ett geni», »han har betydt
mera för Sverige etc.», »för framtiden blir han ett oerhördt
intressant fenomen etc.» Det hela är ingenting annat än en vulgär
tankevilla, nära besläktad med den populära dogmen om
utvecklingen, som i våra dagar blifvit en fördummande politisk
fras; Ett exempel: Kvinnorösträtten hör till »utvecklingen»,
den ligger i rak linje med den allmänna rösträtten; därför
lönar det sig inte att bekämpa den, det vore att arbeta mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
