Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Strindbergshyllningen. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 FREDRIK BÖÖK
han icke blott är fullständigt okunnig om — det vore ju
ingenting anmärkningsvärdt — men som han knappast synes ha det
ringaste verkliga intresse för.
Hela denna idylliska bild af ömsesidigt förtroende mellan de
båda för sin trofasthet och beständighet världsbekanta
faktorerna: folkviljan och Strindberg är i sig själf uppbygglig, men
blir det i än högre grad, om man söker devisen till taflan i
Strindbergs sista stora teoretiska bekännelseskrift, Blå Boken.
Det heter där om socialismen, att den egentligen är en rent
kristlig idé, men öfversatt till materialismens vulgärspråk,
arrangerad för positiv. Det förklaras, att den i sin hedniskhet
»införde inkvisitionen, bannlyste kättarna, tvang de nöjda att vara
missnöjda, och gjorde mänskorna vilda och förtviflade». Där
inskärpte Strindberg: »Om en öfverklass någon gång anlägger
grodperspektivet, så är detta abnormt, icke uppriktigt, och väcker
misstro.» Där förekommo följande tänkvärda ord: »Deciderade
partiman under upprörda tider gå omkring som filosofiska
system, uppgillrade med partiets åsikter. Från den ståndpunkten
bedöma de människor, nationer, böcker, tidningar, till och med
konstverk, teater och musik. När du talar vid en socialist om
en frånvarande människa, så blinkar han först och tänker på
en sekund efter, om den frånvarande är för eller mot, och strax
är hans omdöme färdigt: Det är en bof! Det är en bra karl!
— Ser han ett skådespel, så är det ett mästerverk, om
arbetaren berömmes och kapitalisten är osympatisk, eller om bara
en partivän skrifvit pjäsen. Något så oskyldigt som en målad
tafla får en annan kolorit, om den är målad af en partivän.
Färg och teckning bli mästerliga, äfven om de äro usla.
Därigenom utsläppes så mycket falska värden, falskt mynt, falska
reputationer; falska storheter krusas, och verklig förtjänst
missvärderas. »
Man kan icke säga, att Strindberg varit omedveten om
innebörden i alliansen, och om hr Branting blir orolig vid
bläddrandet i Blå Boken, kan han lyckligtvis trösta sig med den
telegrafiska reversen: Tack go’ vänner, hädanefter vet ni hvar ni
har mig.
Strindbergshyllningen får gälla hvad den kan, men det vore
orätt om man försökte framställa den som nationalhyllning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
