Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Nya svenska memoarverk och personhistoriska skildringar. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 SVENSKA MEMOARVERK
lustar sig i april 1654 hos sin vän Axel Sparre på jaktmarkerna
vid Sundby, samma Stora Sundby, där elfva år senare Erik Sparre
såg dagens ljus och dit han under sin skiftande bana oföränderligt
trängtade tillbaka. Det måtte varit en stark längtan till naturen, till
jaktstig och till fiskelycka, hos många af den tidens mera
framskjutna. Johan Ekeblad glömde sällan att underrätta sig om hundar
och villebråd, när han hvilade ut från hofjunkarplikterna. Och hur
vida omkring än ödet skickade Erik Sparre, t. o. m. under den
stolta tid, då han fick vara Karl XII:s sändebud hos sin dyrkade
Ludvig XIV, i hvars krigshärar han gjort sina lärospån och vid hvars
glansfulla hof han bäst kände sig hemma, så längtade han åter till
Hjälmarstranden och Sundbys ensliga skogsmarker. Annars var
Erik Sparre en sannskyldig stor kavaljer, grann att se på och fin i
maneren, tyvärr bara med otillräckliga inkomster för sina förvärfda
eleganta vanor. Den lilla svårigheten bragte honom omsider bort
från den med framgång begynta krigarbanan. Han sökte nämligen
ordna sina affärer genom rika giften, först med Fabian Wredes dotter
och efter hennes död med den stenrika änkan Stina Lillie. I sin
»käraste mor» Stina fick han emellertid öfvermannen; det var icke
nog med att han för giljandet till henne afböjt Magnus Stenbocks
anbud att bli hans närmaste man i Skåne, utan han drogs alltmer
från krigstjänsten, och som diplomat senare skar han knappast några
lagrar. — På grundvalen af hans ytterst omfångsrika brefsamling har
fröken Leijonhufvud lämnat en synnerligen väl gjord, både roande
och instruktiv tidsskildring. Att denna jämväl i åtskilliga punkter
är rätt nedslående, särskildt i fråga om tidens påstådda heroiska
karaktär, är hjältens fel; att det ärligt kommer till synes, må räknas
som författarinnaris förtjänst.
Erik Sparre var med om att inleda det tidehvarf, som har benämnts
partistridernas. Slutet af samma skede, om man nämligen därunder
inrycker äfven den gustavianska tiden, skildras i den af prof. Sam.
Clason under titeln För hundra år sen utgifna serien af bref,
memoarer och dagböcker, hvars tredje och — väl blott tillsvidare — sista
del bär namnet Den kunglige fången på Gripsholm. I denna del
ingår den hemliga journal, som fördes af Gustaf IV Adolfs
bevakning under fängelsetiden, samt därjämte några utdrag ur de
ex-konungens papper, hvilka förirrat sig till Paris och där af utgifvaren
i en lycklig stund påträffats. Det är framförallt psykologiskt
upplysande dokument, intressanta men vemodsfulla. Den arresterade
konungen synes fysiskt och psykiskt hvila ut efter den nervkris, som
de sista årens öfvermäktiga ansvarsbörda ådragit honom. Ängslan
om hans egen och de kära anhörigas personliga säkerhet, längtan
därför att få återförenad med dem draga bort i frihet till någon
lugn vrå utomlands, därjämte ifvern att rädda sonens arfsanspråk
till kronan — sådana bekymmer störa det jämnmod, som stillheten
på Gripsholm återgifvit den fångne. När de tankarna komma på,
blir humöret ojämnt hvarken bibelläsningen eller klavérspelet lugna
honom, utan rastlös och stum trampar han fram och åter fängelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
