Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Kvinnornas rösträttsfråga. Af Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550 HILMA BORELIUS
kalla deras rätt att ställa politisk myndighet bakom sin
uttalade mening.
Därtill kommer — om detta och det nyssnämnda ens är två
olika ting, de äro så inväfda med hvarandra — behofvet af
kvinnornas delaktighet i beslutanderätten om de frågor, som
röra deras egen juridiska och ekonomiska ställning i samhället.
Hvad männen beträffar, är den upplysta despotismens
grundsats: Allt för folket, ingenting genom folket, aflyst. När det
gäller kvinnorna, ansluta sig många fortfarande till den. Allt,
som verkligen är till båtnad för »kvinnan», bör komma henne
till del, naturligtvis. Men endast genom männens visa
afgörande och i den takt och ordning, de täckas bestämma. Om
det ena eller andra nekas kvinnan, eller hon till och med
från-tages något af den likställighet, hon redan i ett eller annat
afseende fått, så sker det uteslutande af omtanke för hennes sanna
väl. O. s. v. Det låter bra och är emellanåt ärligt menadt.
Men många kvinnor ha upptäckt vissa döda punkter i männens
allmänna månhet om kvinnans sanna väl, döda punkter af så
väsentlig och afgörande beskaffenhet, att det mesta af den
retorik, som går ut på att »skydda» kvinnan och samhället från
kvinnlig rösträtt, flickors studentexamen, eller hvad det nu är,
ljuder ihåligt i deras öron.
Enligt fru Heckscher ha de förbättringar i kvinnans ställning,
som genomförts, försiggått utan hennes medverkan, »man kan
nästan säga henne ovetande».
Aktivt verksamma för utvidgade rättigheter kunde kvinnorna
ej vara, så länge deras ofrihet var alltför stor. Yttre
bundenhet medför för de många äfven inre bundenhet, och
undantagskvinnorna, som själfva ägt personlig frihet, ha nöjt sig med den och
ej plågats af att se andra bundna. Men det har funnits — och
finnes — sådana, som känna andras sak som sin.
En af dem var Fredrika Bremer. Först mera sakta, sedan i Hertha
högljudt, gaf hon luft åt ett smärtans rop, som röjde hvad hon
genomlidit. Det var i en brytningstid. Hennes ord fick genklang.
Men tidens konservativa grepo till slungan och kastade grofva
skymford åt den all sans och allt vett numera beröfvade
författarinnan, som ställde fråm så oerhörda, onaturliga
fordringar. Myndighet för kvinnor! Högre studier för kvinnor! Ah
nej, ännu var ej världens sista tid kommen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
