Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ernst Josephson och Strömkarlen. Ett fragment ur ett konstnärslif. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540 KARL WÅHLIN
med dels utan modell, ty jag sände Gunnar ut att skjuta en fågel
som kallas fossekallen, som skall komma med på taflan, ifall han
lyckas att få någon fatt.»
Han fortsätter därefter med en beskrifning af den omtalade
fjällturen, som erinrar om de lifliga skildringarna i brefven,
från 1872:
»Jo, den turen till klockarns långsäter var verkligen behaglig. Jag
gick dit på eftermiddagen och lät Gunnar följa mig sedan vi slutat
arbetet. Vägen gick genom granskog hela tiden, förbi rinnande
bäckar och vattenfall, och besynnerliga gamla tilltufsade björkar visade
sig, när man kom högre upp; de voro så besynnerligt förväxta och
fantastiska, att du aldrig sett maken. När vi efter ett par timmars
promenad kommo fram, stod klockarn och hans hustru och Karin,
deras brorsdotter, som står för sätern, och arbetade tillika med
slåt-terfolket, männen slogo och kvinnorna räfsade. Sätern ligger
vackert vid en liten insjö, och vädret var fint. På kvällen kom
Knut, klockarns äldste son, hem från högfjället med alla kreaturen,
det var uppfriskande att skåda, tjurar, kor och kalfvar, getter,
gum-sar och lamm, blandade om hvarandra, kommo sakta nedstigande
som en hel krigshär i solnedgången. Lilla Maria gaf djuren salt,
när de kommo fram, och kalfvarna fingo vatten och mjölk att dricka,
och det var ett lif och ett ramande och bräkande, som
tilltalade mig mer än den vackraste musik. Sedan studerade jag huru
Karin och klockarmor mjölkade korna, och så fingo vi flödegröd med
den raraste mjölk till kvällsmat. Jag låg i en lada på en höstack
om natten och sof kanske lika bra som kungen. Följande dagen
gingo klockarn och hans fru, lilla Maria och jag upp på Nordefjeld,
du minns, där jag var en gång förr. Vi hade konjak och smörgåsar
med i en påse, ty marschen varade väl sex timmar fram och åter.
När vi kommo upp på utsiktsknatten, var där en hel del gutter och
juntor för att se på utsikten och många lösa hästar, som voro
utsläppta för att beta fritt där uppe. Det är obeskrifligt vackert att
stå så högt uppe och se rundt om de närgränsande dalarna under
sina fötter och fjäll vid fjäll så långt bort att de endast synas som
molnstrimmor, men jag har beskrifvit detta så utförligt förra gången
jag var här, att det icke lönar mödan att återupprepa samma sak.»1
Josephson fick också vara med om ett begrafningskalas och
skildrar det på följande sätt:
»Böndernas uppfattning om döden är verkligen lustig, de roa sig
af hjärtans grund på den dödes bekostnad. Det var nu verkligen
en gammal man, som hade legat sjuk i många år, men glädjen bland
grannarna är allmän när någon dör i grannskapet, ty det är signalen
1 Se Ernst Josephson, en minnesteckning, I, sid. 44—46.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
