Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ernst Josephson och Strömkarlen. Ett fragment ur ett konstnärslif. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530 KARL WÅHLIN
»Jag förvånas och beundrar de storartade och djärfva landskaper,
som rullas opp för mina ögon. Mitt öra lyddes förgäfves efter ljudet
från en flöjt eller en giga, allt var tyst utom forsens jämna dån.
Ingen dans, inga människor. — Jag gick långt, långt, till den största
forsen i trakten. Dit leder en smal och pittoresk gångstig, öfver
hvilken klippblock och förväxta furor luta sig fråm, som ville de
famna vandraren, men där nedanför är djupet, på hvars botten växa
skyhöga granar, och synas för ögat som buskar, ocli björkar, som
tyckas mossa och gräs. Dit, från den motsatta väldiga klippväggen,
störtar vattenmassan däruppifrån, där den lilla vattenkvarnen skymtar
fram mellan grenarna och stenarna, från klippa till klippa,
skummande hvit och med ett dån som förspörjes flere mil omkring, och
stänker upp duggande damm.»
Dessa naturintryck väckte hans inbillningskraft till lif. I ett
bref från samma plats till fru Ada Ramström skrifver han:
»Jag är halft idiot, utom en och annan gång då jag blir splitter
galen, så skall du få höra huru jag såg ett spöke på en sten,
och det var jag själf», hvarefter han anför dikten
Näcken.
Djup stod färgen på fura och på sten.
Furor och stenar de kasta skuggor hän
i skummande silfver och guld.
Sitter på stenen i skuggans breda famn
svartlockig gosse så bleknad som en hamn
och trefvar med stråke på sträng.
Näckens guldharpa spelar opp en dans.
Gigan går efter och mister all sin sans
för älfkung med silfver i skägg.
Gossen var blott min egen fantasi.
Näcken var forsen, som brusade förbi
och stänkte sitt skum på min kind.
Han fortsätter därpå i brefvet: »Så sitter din yän och
fantiserar vid forsarna och berusas och tycker sig känna igen sig
själf i det skummande vatten, som tar språng från klippa till
klippa.»
I brefvet till modern omtalar han, att han samtidigt med
dikten gjort en sångmelodi till densamma, hvilken han skulle
meddela när han kom hem. Någon uppteckning af denna är
emellertid ej bevarad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
