Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Kierkegaard och Nietzsche. Af Harald Höffding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S38 HARALD HÖFFDING
heten, att de kufvades af upprepningens förslöande makt —
ända från den stund, då kristendomen blef ett led i bestående
mänskliga institutioner och glömde sin gudomliga härstamning
och sin första hänförelse.
Nietzsche har liksom mera utifrån stött på upprepandets
problem. Hans grekiska studier ingåfvo honom den tanken att
allt måste upprepas. Grekerna tänkte sig icke en ständigt
fortgående utveckling, utan i öfverensstämmelse med föreställningen
orn universums begränsning i rummet vaknade hos dem
(särskildt hos stoikerna) tanken om ett rytmiskt återkommande af
samma situationer. Och Nietzsche fann denna tanke bekräftad
genom sina studier i modern naturvetenskap. Alldenstund man
måste antaga, mente han, att atomernas antal var begränsadt, så
måste också antalet af deras kombinationer vara begränsadt. —
Denna tanke (som man med orätt har ansett som ett symptom
på sinnessjukdom) uppfyllde Nietzsche med den största fasa,
han gick länge med den som en stor hemlighet, som för honom
innebar pessimistiska konsekvenser. Tillvarons timglas vändes
ständigt på nytt, tiden är en ring och världshjulet rullar evigt!
Liksom Kierkegaard såg han den enda utvägen i en mäktig
skapande vilja, som gifver lifvet ständigt nytt värde. I den
tilltänkta afslutningen på Zarathustraboken var det meningen
att förkunnelsen både af lagen om upprepandet och om
människornas hänförda lifsvilja trots denna lag skulle spela en
väsentlig roll.
Kierkegaard och Nietzsche stå icke ensamma i att framhålla
spänningsförhållandet mellan lifvet och tanken. Under det
sistförflutna århundradet se vi en hel rad tänkare, hvilka liksom
dessa två äro symptom på något som rör sig i tiden och som
säkerligen kommer att visa sig starkare än både de gamla dogmerna och
det nya tviflet. Carlyle, Guyau och William James vittna om
detsamma, ehuru icke med en så stark lidelse, som dref Kierkegaard
och Nietzsche ut i deras paradoxer.
Begrundandet är filosofens andliga hem — det begrundande
som en skald kallar »det tysta, det trofasta begrundandets djupa
lugn». Men begrundande förutsätter erfarenheter. Kierkegaard
har rätt i att vi förstå baklänges: tanken får sitt innehåll och
sina uppgifter ur lifvet: utan tro på lifvet i och utom oss kunna
vi icke tro på tanken. Tankens tid kommer alltid på nytt, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
