Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Kierkegaard och Nietzsche. Af Harald Höffding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIERKEGAARD OCH NIETZSCHE 337
under för sinnessjukdomen; men lidandet kunde icke förmå
honom att aflägga falskt vittnesbörd orn lifvet. Han var en
tapper man. Längst måste han kämpa med föraktet för »den stora
hopen», en känsla som han gifvit uttryck åt genom den
motsats mellan herremoral och slafmoral, som kanske var det som
gjorde mest intryck på hans samtid, och som — i parentes sagdt —
just var det som striden mellan Georg Brandes och mig på sin
tid stod om1. Det är ju klart att både föraktet och den sociala
dualismen (herre och slaf) beteckna en stor inkonsekvens hos den
som vill nedslå pessimismen och man kan också (särskildt genom
fragment och utkast, som på senare tider utgifvits) märka en
oupphörlig sträfvan att upphäfva denna inkonsekvens. Det var
det tragiska hos Nietzsche att han icke fick slutföra
utvecklingen af sina tankar på denna punkt.
Kierkegaard såg särskildt det farliga i en estetisk lek med
lifvet, Nietzsche såg det i svaghet och klagan, men bägge
sträfvade för att lifvet skulle uppfattas som en kamp för att
bevara både dess skiftande rikedom och dess enhetlighet.
En fara af alldeles motsatt slag är heller ingen af dem blind
för, den som består i »Gjentagelseii» — upprepandet.
Kierkegaard gör här de finaste analyser, och upprepningens
problem visar sig på alla punkter i hans tänkande öfver lifvet.
Hufvudpunkten är upprepandets förslöande makt: den beröfvar
känslolifvet dess friskhet och kraft. Man kan (som den »estetiska»
typen) undgå återupprepning genom att hålla sig sväfvande
på så sätt att man undandrar sig hvarje varaktigt förhållande i
lifvet. Men man kan också kämpa en strid mot upprepandet
så, att en skapande vilja inriktas på att bevara lifvets
ursprunglighet och idealitet under hvardagens arbete och inom de gifna
samhällsnormerna. Också här fann Kierkegaard en måttstock på
personlighetens nivå. »Den, der vil Gjentagelsen, han er en Månd.»
Också i Kierkegaards religiösa polemik spelar upprepandet en
roll: det var hans sista stora anklagelse mot kyrkan och kristen-
1 I »Ti l sk ner en», årg. 1889, artiklarne »Aristokratisk Radikalisme» och
»Demokratisk Radikalisme. En Indsigelse», samt fyra följdartiklar i årg. 1890.
Ö. a.
2 En af Kierkegaards mest berömda filosofiska skrifter ar som bekant
»Gjentagelsen. Et Fors0g i den experimenterende Psyehologi af Constantin
Constantins». Ö. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
