Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Kierkegaard och Nietzsche. Af Harald Höffding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 HARALD HÖFFDING
hålla på det innersta, ursprungliga i människan, på något som icke
— åtminstone icke omedelbart — kan analyseras och formuleras
på ett exakt sätt, men som ändå kan äga den högsta kraft och
det högsta värde. De kunde icke finna att den moderna kulturen
med all sin vetenskap, sin konst och sin industri gjorde till fylles
för personlighetens kraf, och de fördes tillika — fastän ur
alldeles motsatta synpunkter — till skarp opposition mot det
härskande religions- och kyrkoväsendet. De äro symptom på något
som rör sig i tiden och som hos dem har fått ett vulkaniskt
utbrott.
Det kan icke vara fråga om något historiskt sammanhang
dem emellan. Kierkegaard (f. 1813, d. 1855) var på Nietzsches
tid (f. 1844, sinnessjuk 1889, d. 1900) mycket litet känd i
Tyskland. Däremot finner jag i tre punkter verkligen afgörande
analogier dem emellan.
Första punkten angår förhållandet till sanningen.
Kirkegaard häfdade den satsen, att subjektiviteten är
sanningen. Det beror icke så mycket på, hvad den sanning
innehåller som du omfattar, som på att du har vunnit eller tillägnat
dig den genom eget personligt arbete, lefver i den med hela
din själs innerlighet. — I det berömda exemplet om de två
bedjande belyser Kierkegaard sitt påstående. Två människor gå
till att bedja; den ena lefver i ett hedniskt land och beder
till eii afgud, men han lägger hela sin själ i sin bön, gifver sig
hän i bönen: då beder han i själfva verket till den sanne Guden!
Den andre lefver i ett kristet land och beder till den sanne
Guden, men han beder slött och af vana, hans personlighet är
icke med i bönen, han beder i själfva verket till en afgud. —
Denna tankegång förde Kierkegaard ut öfver allt vetenskapligt
tänkande. Hvad som intresserade honom i egenskap af
tänkare var gränsproblemen. Hans tanke hade ett oemotståndligt
behof att löpa linan ut, uppsöka det, som icke kan tänkas,
utan som visar tankens gränser. Men han fördes därigenom
till en brytning med kyrkoläran, vid hvilken det var hans
mening att hålla fast, men som ju förutsätter ett objektivt
sanningsbegrepp.
Nietzsches slagord var »vilja till makt». Denna vilja
bestämmer också hvad som skall vara sanning. Konsten står
öfver vetenskapen och lifvet står öfver konsten: Apollo står
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
