Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Svenska språkets ställning i Finland. Af Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA SPRÅKETS STÄLLNING i FINLAND 325
Under unionstidens partifejder och reformationstidens
hvälfningar hade Finland intagit en viss provinsiell särställning inom
riket. Detta kom till synes bl. a. däri, att landets styrelse,
framförallt den kyrkliga, i stor utsträckning omhänderhades af
infödda män. Banden, som förenade Sverige och Finland, voro
icke särdeles fast tillknutna. Under Erik af Pommern och
senare under Erik XIV samt framförallt vid tidpunkten för hertig
Karls kamp mot Sigismund går utvecklingen i Finland tidtals
i helt andra banor än i moderlandet. Att de maktägande inom
landet, den infödda adeln och prästerskapet, i allmänhet skulle
saknat kunskap i finskan är icke sannolikt.
Den centralisation i förvaltningen, som Gustaf II Adolfs
regering grundlade, omgestaltade emellertid administrationen på
ett sätt, som småningom medförde en hvälfning i
språkförhållandena. Till tjänster inom den finsktalande hufvuddelen af
landet befordrades allt oftare aspiranter och sökande, som icke
kunde folkets språk. Oaktadt hemställningar och protester från
finskt håll tillämpade regeringen i Stockholm öfverhufvud taget
de allmänna befordringsgrunderna på de provinsiella
intressenas bekostnad. De nya ämbetsverken: länsstyrelserna och den
1623 grundade hofrätten i Åbo rekryterades i stor utsträckning
från Sverige. Men af ännu större, jå, afgörande betydelse vardt
Åbo akademi, tillkommen 1640 under den svenska magnaten
Per Brahes generalguvernörskap och den likaledes från Sverige
komna Isak Rothovii episkopat. Jag anför ur M. G.
Schyberg-sons »Finlands historia» några belysande fakta. Af de första
tio professorerna voro endast två hemma från Finland. 1642
var studenternas antal inemot 300, bland hvilka betydligt öfver
hälften voro komna från Sverige. Af de nio nationerna voro
blott tre finländska; inom de sex öfriga möta vi västgötar och
värmlänningar, närkingar, västmanlänningar och dalkarlar,
upplänningar, östgötar och helsingar, sörmlänningar, smålänningar.
En del af de från Sverige bördiga studenterna sökte sig efter
fullbordade studier befattningar i Finland vid domstolarna, vid
administrationen, inom skolväsendet och äfven inom kyrkan, hvars
ledande män under stormaktstiden genomgående äro hemma från
Sverige. Finlands gamla adelssläkter röja däremot under denna
period allt lifligare tendenser att flytta öfver till moderlandet.
Med ett ord: landets relativa isolering är bruten och j U längre
utvecklingen under följande sekler skrider framåt i samma gir,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
