Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Strindbergshyllningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
[-Strindbergs-hyllningen.-]
{+Strindbergs-
hyllningen.+}
Uppropet orn samlande af en nationell
hedersgåfva i penningar åt August Strindberg utgör en
märklig episod i vårt kulturlif. Sakens
upphofsman och de, som ställt sig vid deras sida, ha förklarat att det är
en »plikt, som hvarken kan eller får vidare eftersättas», att skänka hans
verk »ett öppet och samladt erkännande från det folk, som emottagit
det till evärdlig arfvedel».
Lyckligtvis är det nu så, att hedersgåfva!! och motiveringen för
densamma kan skärskådas helt och hållet ur hedersgåfuans synpunkt.
Det behöfver här blott anföras, att från saken så närstående håll
som Dagens Nyheter uttryckligen förklarats, att »en hyllning är det
och icke ett ekonomiskt understöd. Det senare kan Strindberg
lyckligtvis numera undvara.»
I motiveringen för denna hyllning äro emellertid några ord att
märka, hvilka synas vara brukade i en betydelse, som ej
öfverensstämmer med vanligt svenskt språkbruk. Tvenne gånger säges det,
att Strindberg i alldeles särskild grad är en sanningens representant.
Där talas om »hans pröfvande och sanningssökande natur, som aldrig
slagit sig till rö med färdiga resultat», och där vittnas om att hans
verk oemotståndligt bana sig väg »genom sin inre sanningshalt».
Det är svårt att förstå, hvad de för uppropet ansvarige egentligen
menat, när de sagt detta om sanningen. Ty genom att definitivt
pointera denna punkt har man — medvetet eller omedvetet — fört
öfver diskussionen från det område, där Strindberg med rätta
intager en dominerande ställning, nämligen det skönlitterära, till eit fält,
där de etiska synpunkterna äro och måste vara de förhärskande.
Och att Strindberg där icke kan undgå att mötas med omdömen
helt olika mot dem, som tillkomma Hemsöbornas och Gustaf Vasas
diktare, är ett förhållande, som knappast bör väcka förvåning på
hvilket håll det vara må. Det är här icke endast fråga om de
faktiska missgrepp, som Strindberg i sin litterära verksamhet begått
— och med hänsyn till sin bristfälliga utbildning måst begå — vid
bedömandet af vetenskapliga fäkta, ej heller om de af maniakaliskt
ursinne karakteriserade anfall, som han vid åtskilliga tillfällen under
sin bana riktat mot enskilda personer. Det gäller i främsta
rummet den principiella misstro mot människoandens förmåga att
redligt söka och finna sanningen, som likt en röd tråd genomgått hela
hans produktion. Den kultur, som vi i detta ögonblick kalla vår
och som vi — utan att i ringaste mån göra oss några öfverdrifna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
