Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
BOK ANMÄLNING AR OCH LITTERÄRA NOTISER. 5»7
dels rent centrallyriska, dels nästan hymnartade, dels mera reflekterade kväden,
hvilka till ett helt endast sammanhållas genom den gemensamma bakgrunden,
tanken på de tindrande stjärnorna på himlahvalfvet eller på den oändliga
mängden himlakroppar i den omätliga rymden — ja, då förefalla de oss hart när
såsom »ett fulländadt mästerverk». Den nämnda »kosmiska» bakgrunden är
ett snillegrepp, ungefärligen af samma art som det, då Pontus Wikner
framställde sina tankar och frågor »inför Människones Son»; men af lika mycket
större betydelse i Nerudas dikt, som stämningen har större betydelse i en lyrisk
dikt än i en filosofisk undersökning. — Öfversättaren räknar såsom diktcykelns
yppersta stycken särskildt de med allvarligt, sublimt ämne; vi vilja visst icke
förneka, att åtminstone ett par af dem verkligen »kunna i höghet och kraft
täfla med världslitteraturens bästa», men vi ha känt oss lika mycket tilltalade
af flera bland de enklare, anspråkslösare dikter, i hvilka Neruda låter sin
skalkaktiga, vänliga humor halft satiriskt lekà med stämningen.
I hvad fall som helst, vår litteratur står i tacksamhetsskuld till den flitige
och skicklige öfversättaren för de nya skatter, han hemsändt från sina vittra
upptäckarefärder. Med stora förväntningar motse vi nya sändningar. Må det
särskildt förunnas honom att verkligen, »innan århundradet lupit till ända»,
fullfölja införlifvandet af »Pan Tadeusz’s» skald med vår bokskatt. S—e.
Hr H. A. Ring, som redan för ett årtionde tillbaka gjorde sig känd
såsom en ganska lycklig Heinetolkare, har ånyo framträdt med en samling
poetiska öfversättningar och denna gång hämtat sina förebilder ur skilda
litteraturer. Vår bokvärld saknar förut icke antologier af denna art: vi behöfva blott
fästa uppmärksamheten på C. R. Nybloms »Dikter från främmande länder»,
en lika mycket om kritisk värderingsförmåga som om eminent
Öfversättare-begåfning vittnande samling, på Edvard Fredins »Skilda stämmordär den
tidigt skördade sångaren låtit grundackorden i de stora kulturländernas samtida
lyrik fulltonigt återklinga, och till sist på det af Rich. Bergström utgifna
verket »Främmande lyror», frukten af en lika boksynt som poetisk litteraturväns
samlarenit.
Frågar man, om hr Rings nya arbete i allo mäter sig med sina
nyssnämnda föregångare, synes oss svaret härpå icke kunna utfalla jakande. Hans
samling innehåller visserligen diktprof från vidt skilda tider och länder och
saknar sålunda icke mångsidighet, men det rika stoff, som öfversättaren
betjänat sig af, har icke med tillräcklig omsikt sofrats. Många af de främmande
sånger, som han skrudat i svensk dräkt, äro nämligen af ett allt för sekundärt
värde för att böra införlifvas med vår vitterhet. Främst gäller detta en mängd
från japanske skalder lånade distika, som i innehållstomhet och banalitet
näppeligen kunna öfverträffas.
Hvad själfva återgifvandet af de »främmande tonerna» angår, måste det
rättvisligen erkännas, att detta stundom är mycket förtjänstfullt.
Försvenskningen af »Andarnes sånger» ur Byrons »Manfred» vittnar om, att hr Ring
mäktar gå i land äfven med synnerligen fordrande Öfversättareuppgifter. Bäst lyckas
han dock med mindre stycken af kärnlyrisk eller reflekterande art. Af de
öfriga engelska diktprofven äga de båda visorna af Thomas Moore, »Farväl,
Bessy» och »Min Mary», något af originalens okonstlade behag, och vissa bland
tolkningarne af Longfellows blida lyrik äro känsligt och vackert gifna. Inom
den franska afdelningen sätta vi största värdet på de sånger som tagits från
äldre skalder. Både Charles d*Orleans och Francois Villon presenteras på ett
sätt, som ger lefvande föreställning om deras egendomliga sångarkynne, och
Philippe Desportes* »Visa», som med sitt förhärligande af landtlifvets stilla lycka
osökt erinrar om Höltys »Das Landleben», är förtjusande i sin svenska form.
Det enda stycke, hvarmed den italienska lyriken fatt bidraga, Guido
Marcoal-dis erotiska visa »Den färg jag älskar», utmärker sig likaledes för en blid fëg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
