Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
Ledsamt nog har Ola Hansson icke i lika grad hemma i Sverige som i
utlandet lyckats blifva erkänd som en af dess store profeter, knappast som en
af de mindre, men loford hafva dock icke saknats från andar, som dela Ola
Hanssons stora, fria lifssyn och tillhöra den allra nyaste, d. v. s. ej än
föråldrade smakriktningen. Om »En uppfostrare» säger en anmälare i »Nordisk
Revy», att den är »genomdragen af en bred ström humor, förutom att den
konstnärligt taget är au niveau med det bästa, som på länge sett dagen inom
vår bokmarknad». Och om »Resan hem» yttras af en annan granskare
därsammastädes: »Man har aldrig förr så intensivt känt hans sensitivt förnäma
väsen ge sig så fullt hän» etc.
Det vill, som sagdt, ett visst mod till att blåsa åt all denna rökelse, som
tändts både inom- och utomlands, men anmälaren kan, trots ärlig
kraftansträngning, icke se annat än en litterär medelmåttas snart förgätna uppenbarelse
såväl i »Resan hem» som i »En uppfostrare».
I den förra bokens första del skildras först lundensiska bondestudenters
olikartade orgier under deras s. k. studietid. Med en öfverflödande bredd i
detaljerna tecknas dessa ungdomars, »gardets», framfart, där de dag efter dag,
termin efter termin draga fram från »Järnvägshotellet» till »Hotell
Skandinavien», från gränd till gränd, då och då utsträckande gasken till Köbenhavn.
Det är en storartad förmåga att tömma »bottenfockar» dessa unga herrar
utveckla, men förgäfves väntar man att från deras krets höra åtminstone någon
gäng en knastrande kvickhet eller ett solidt, fullödigt studentskämt, förnimma
en verklig, öfversvämmande lifsfullhets abandon; förgäfves längtar man efter
att åtminstone något skimmer af den obekymrade lifsnjutningens poesi skall
gjutas öfver deras intresselösa, andefattiga, platta rummellif. Den enda
filosofiska eller estetiska idé, de till fullo synas hafva förstått, är »det rena supat*.
Den dialog, de sins emellan föra, är banal och rå, och tilllsammans utgöra
de, hufvudfiguren Truls inräknad, en sällsynt oskön samling af ointressanta
rummelkurrar.
Det är en alldeles märkvärdigt enformig yttre milieu, i hvilken Ola
Hansson presenterar sina hjältar. I båda de böcker, vår anmälan gäller, sker
utvecklingen, handlingen — om Öfverhufvud någon sådan finnes — från idel
krogar och restauranger. Man skulle kunna gifva Ola Hansson det
erkännandet, att han i vår litteratur infört särskildt »Kramers hörna», där oupphörligt
någon »slök ett glas punsch», såsom den tekniska termen alltid lyder. Allting
sker som sagdt vid glasen, och oräkneliga gånger införas kaféfröknar och
bonddöttrar bärande toddybrickor – nästan lika stereotypt som teservering i
Molly-Bawns-litteraturen. Då verkliga damer presenteras talande, sker det pà
ett så klumpigt sätt, som om denna kvinnovärld vore för författaren ett skäligen
obekant land, och lektorskan Amnell i »En uppfostrare» för understundom ett
språk, som låter en förmoda, att hon endast är en uppklädd piga af rätt grof
inre habitus. (Hur K. W—g i Göteborgs H.-T. kunnat finna denna biperson
»icke illa gifven», förstår jag icke.) »Våra fina damer äro allt bra räa, just
när de mena sig vara som mest fina», säger Truls i »Resan hem», ett mycket
sant ord åtminstone om de damer vännen Truls haft tillfälle lära känna.
Anmälaren vill icke förneka, att ju icke åtskilligt rätt vackert och
träffande finnes i Ola Hanssons böcker. Hit hör i första rummet den fullkomligt
äkta, varma kärleken till Sydskånes natur, hvars poesi är till fullo uppfattad
så i helhet som i detalj, och som ger sig skära, fagra uttryck, t. ex. då Truls,
en kort tid vorden tidningsman i Stockholm, gripes af hemlängtan, dà han
far tag i en solkig Malmötidning:
"Och där slår en doft emot mig upp från detta gråa ark,
söt som doft från blomsterhylsor, stark som doft från ång och mark.
Och den enkla texten böljar rytmiskt ymnig melodi,
i hvars tysta svall det klingar lärkesång och vipeskri."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
