Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
fär sà tolkar Heidenstam hans valspråk. Lyckligtvis finns i nordens kulna
arbetsatmosfär en underlig figur, hr Söndag, »med bockfot och röck af
skarlakan», en ättling af antikens gamla njutningsglada tid.
Förhärligad, beprisad vare han
i namn af dessa tusen, som han skänker
ett frihetsdygn, då ingen lie blänker,
då kojans man kan leka herreman.
När herr Söndag kommer efter arbetsveckans slit och släp, då ljusnar bondens
surmulna min, och han förvandlar sig till den stampande och hojtande
bond-balens morske Akilles, men dagen därpå är han så åter den samme som förr
med krökt rygg och veck i pannan.
Så försonar bonden lifvets motsatser genom att oförmedladt öfvergå från
arbete till njutning och tvärt om. Svårare är världsmannens uppgift, som
behöfver mera konsekvens att hopjämka lifvets fordringar till något slags
harmoni. Han, hvars lif förflyter i nöjenas värld — när hafis lycksalighet brister,
då är det »djäfvulens frestelse». Historien om hur det då går, berättar oss
diktaren i poemet med detta namn. Ty det hände en gång, förtäljer han, att
djäfvulen på ett af sina ströftåg kom till ödemarken och mötte den han
fordom frestat. Han kände, när han mötte det stilla tåget af dem, som omgåfvo
honom, ett behof af hvila och af att sluta sig till dem. Eremiternas
grubblande uppsyn, öknens högtidliga stillhet, himlens oändliga blå, tystnaden,
ensamheten, allt detta höll på att hypnotisera den världsvane kurtisören.
Skall jag tysta mitt folk, skall jag dämma min älf;
Skall djäfvulen falla af från sig själf?
Han måste erkänna, att det låg något mäktigt tjusande i detta lugna tåg.
Ahnej, frestelsen varade blott ett ögonblick. Med en knyck pà bockfoten var
han ur sikte:
Han sprang på vagnen, han reste sig rak . . .
och själf grep han tömmar och piska
och körde sitt spann i dammande sken.
I dessa bägge bilder har författaren likasom åskådliggjort de tvenne
resurser, som stå öppna för den orofyllda nutidsmänniskan, nämligen att ta pà
sig lifvets ok och motsatser med stoltheten hos en, som lider men som duger
att lida med bibehållen värdighet under sin tillvaros begränsning och vanmakt.
Det samma predikas i Höstsång:
Låt gå att lifvet gömmer
ett uns af skratt, ett pund af gråt,
den starke ler med stolthet åt
det bittra gift, han tömmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
