Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487 SOMMARSTUDIER I SVENSK POESI.
Vi äro alltså växlingens barn och ögonblickets söner, för hvilka asketismen är
lika naturlig som nöjeslystnaden. Världen är en motsatsernas värld, människan
en motsatsernas människa, gudomligheten själf är motsatsernas gud, gud och
djäfvulen, himmelens herre och världens herre, Messias och Dionysos, kärleken
och hatet. Oron är diktarens sista ord som på en gång lifsmakten och
dödsmakten. Åter och åter kommer talet om oron tillbaka. Vi ha nyss anfört
tre ställen, där det talas om denna oro, härtill kan läggas en vers i den som
formprodukt svaga dikten Vid pendylen:
Blott min oro bär i samma
ungdomsstarka händer troget
likt ett ljus i blåst på vägen
själens ängsligt rörda flamma.
Vishetens djupaste ord, bottensatsen som blir kvar, när vi lefva orons lif, är
missnöjet med oss själfva och världen, omöjligheten att tjäna lifvets tvenne
herrar, ty allt nöje är momentant och fragmentariskt.
Måste det ej så vara. Diktaren vill bevisa det i denna saga om de två
ungdomsvännerna, ur hvilken vi redan anfört ett utdrag. »Hon är året äldre
men yr som ban», och de älska hvarandra, älska med hjärta och sinnen och
äfven med det djupaste i sitt väsen, men denna åldersskillnad är Ödets dom.
De ha funnit hvarandra helt, de ha velat äkta hvarandra, men de ha måst
skiljas åt därför, att hon åldras fortare än han, ty kärlekslifvet är ej blott
själarnas förening. Men de sakna evigt, minnas och längta också evigt, med
något af samvetsförebråelse öfver förspilld lycka när de skilts åt, ehuru de
veta, att samma samvetsförebråelse Öfver förspilld lycka skulle väntat dem, om
de lefvat förenade. Så är käckheten mot lifvets olyckor blott tomt skryt, blott
ett försök att dräpa spöken med knytnäfslag och förjaga skuggor med svärd.
En kommentarie härtill innehålles i en Deccmbersaga, som förkunnar:
Vår kärleks gamla saga
ur hjärtat ropar än,
ej åren skänka lika
åt oss, som lyss till den,
det är ett brännsårs smärta
att känna ungt sitt hjärta,
när tiden allt förblekt.
I Den afundsvärda heter det:
Mig väntar mången kärleks lek
men aldrig hjärtats lycka.
Hur bära vi oss då at att bära stämningslifvets växlande ve och glädje? Det
finns två sätt: det ena framlägger skalden för oss i Tiveden. Menige man
han vet råd; sex dagar skall du arbeta, men den sjunde skall du festa, unge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
