Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S
PANSK NUTIDSLITTERATUR. 424
tro, men finner det vara en omöjlighet, då det vore ett underverk, och slutar
med ett själfmord.
Likasom de gamla dramaturgerna låter författaren jämsides med denna
kärlekshistoria, som får ett tragiskt slut, en annan löpa, där de älskande
tillhöra tjänarnas klass. Sr. de Pereda rör sig där såsom alltid lättare, så snart
han kommer ned till folkets sfär.
Landskapsmålningar, vackra och solmättade som Claude Lorrains, finnas
många, och skildringar af seder och bruk, mätande sig med de bästa i sitt
slag, saknas icke, men det oaktadt är romanen något monoton och overklig.
Pérez Galdös1 i Spanien så mycket lästa och berömda och till många
språk öfversatta Gloria stämplades af jesuiterkritiken såsom en gudlös bok.
Då nu De tal palo tal astilla utkom, fann samma kritik i denna ett motgift
som helt och hållet skulle tillintetgöra verkningarna af skandalen, framkallad
genom Gloria.
Fritänkaren Galdös hade framställt familjen Lantigua såsom goda och
ädla människor ehuru ultramontaner — ultramontanen Pereda gör familjen
Pefiarrubia hederlig ehuru fritänkande. Jesuiterpatern och litteraturhistorikern
Blanco Garcia anser, att Peredas skildring är mycket noblare än Galdös1, ehuru
han icke är rätt nöjd med Fernandos själfmord, som dock kan betraktas som
försynens straff, men konflikten hade kunnat lösas på annat sätt, dock afslutar
han: »Sr. de Peredas rena, religiösa tro är emellertid känd».
Pérez Galdös* fria syn på tingen skall emellertid alltid fa företrädet inför
hvarje icke-ultramontan
En annan af svenska läsare mera känd roman, som företer några
jämförelsepunkter med De tal palo tal astilla är Octave Feuillets Sibylle, där
konflikten är densamma som i Peredas och Galdös1 två här sammanställda
romaner. Men vid jämförelsen andas de båda spanska författarna hänförelse
och trosglöd, där fransmannen endast presenterar en sentimental, mondän
salongskristendom.
Sr. de Pereda har ofta af kritiken stämplats som något torr, kall,
oförmögen att skildra kärlekens finare skiftningar. Detta omdöme synes han jäfvat
med sin 1882 utkomna El sabor de la tierruca, hvilken han icke kallar roman,
utan copias del natur al.
Här visar han, att han känner lika väl hjärtats hemligheter som naturens
tysta språk, och han träffar känslans finaste strängar lika väl och säkert som
landskapets konturer och färg.
Många karakteristiska typer möta här, men alla synas af underordnad
betydelse i jämförelse med Nisco och Catalina, hvilkas kärlekshistoria är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
