Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 ATTERBOM FÖRE UPS A LATIDEN.
afgjordt estetiskt-kontemplativt. Till den praktiska verkligheten med dess
tusen enskildheter ställde han sig främmande redan som barn, då de fleste
andra just lefva i det yttre och skaffa sig en fond af förstahandsiakttagelser.
För Atterbom undanskymde hans vidsträckta läsning yttervärlden. Så blef
han tidigt teoretiker, kom, såsom en af hans bäste vänner långt senare
förebrådde honom, att för mycket "innebo i sina föreställningar" och
hugskott. Därmed stod i sammanhang den sentimentala och hyperreflekterande
själfbespegling, som framträdde under Atterboms ungdomsår, och som dock
är så naiv, att den verkar företrädesvis komiskt. Däraf sedan de falskt
metafysiska luftfärder, för hvilka hans verkliga och stora filosofiska
begåfning icke skyddade honom. Däraf ock det abstrakta, det krångliga och
nebulösa, den brist på friskhet och åskådlighet, som utmärker hans
svagare diktning. Men å andra sidan: är det psykologiskt troligt, att hans
poesi, i förening med en mera realistisk sinnesstämning, samtidigt kunnat
utveckla den karakter af stor mystik, som tränger till själens innersta och
som gjort honom till vår störste, vår mest lyriske lyriker?
Då Atterbom i sitt sextonde år lämnar Linköping, ratar han, som vi
sett, ännu icke ensidigt upplysningstidens poesi, men hans vyer äro
vidgade utöfver dess synkrets. Han har skådat i dikten en fri natur och en
frän konventionellt tvång lösgjord känslovärld. Hans naturell har tagit ut
sin rätt; han har, om än halfmedvetet och ganska ofullständigt, följt med
i den utveckling, som Rousseau och sedan tyskarne öppnat för det nya
århundradet. Nyromantiken i dess trängre, nu traditionella mening känner
han ännu ej; Schelling, Novalis, Tieck, Werner och Schleglarne, hvilka
han snart höjer till halfgudar och serafer, * äro för honom ännu såsom
oupptäckta framtidsland. Dock gör man troligtvis väl, om man i Atterboms
utveckling ej för mycket betonar skolor och riktningar, ej sätter för bestämd
gräns mellan romantikerna och Goethe, Schiller, Klopstock, Matthisson,
Bürger och Hölty. Det är ju blott en fördom, att den nya vitterhet, som
Atterbom och hans vänner ville införa, var så godt som principiellt
bunden vid den förstnämnda författargruppen, fastän dennas inflytande särskildt
i början blef faktiskt öfvervägande.
* Ett otryckt, af Böttiger endast omnämndt poem i Auroraförbundets arkiv "Poesien till
sällskapet Musis amici" talar om "Seraf Werners Serafsharpa". Stycket innehåller för öfrigt
strofer, "fosforistiska* till en grad, som en arg parodist skulle ha svårt att öfverträffa.
Diktsamlingens motsvarande terzinkväde är väsentligt annorlunda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
