Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egyptiska regeringen, som uppbar en viss afgift för rättigheten till slafhandel,
hade intresse af att låta eländet fortgå. Dessa inflyttade köpmän nöjde
sig emellertid icke med det af islam tillåtna slafveriet, som bestod i, att
krigsfångar såldes som lifegna till muhamedanska familjer, där de i
allmänhet behandlades väl. »De började tvärt emot landets bruk förskaffa
sig slafvar till saluvara genom att helt enkelt öfverfalla och bortröfva
hela byars fredliga invånare; de eggade negerstammarne till inbördes
krig för att få dem i sitt våld, organiserade hela band af
människoröfvare och anlade befästa slafstationer.» Detta blef likväl för starkt för
de europeiska staterna, som blygdes öfver sina köpmäns framfart och
1860 nödgade dessa att draga sig tillbaka. Sak samma, ty araberna togo
deras lärdomar i arf, och ännu från början af 1870-talet har man talrika
vittnesbörd om, hur landet på miltals sträckor var alldeles förödt genom
slafjakten. Då slutligen slafhandlarne rent af blefvo ett slags »slafkungar»,
som utan att bry sig om den nämnda afgiften till egyptiska regeringen,
huserade efter behag med dess olyckliga undersåtar, började man
ändtligen fundera på att stäfja rörelsen. Detta var ingen lätt sak, så länge
den rikaste och mäktigaste af slafjägarne lefde, »den beryktade svarte
paschan, Zubair Rachama, rofdjurspaschan med det hemska utseendet»,
af hvilken förf. meddelar ett porträtt, — den spöklika bofgestalten i det
mången gång spännande verklighetsdrama, hvars hjälte Gordon var.
Khediven Ismail, — den samme, som sedan störtades på grund af sina usla
finanser och som dog i Turkiet i mars 1895, afsatt och nära nog glömd,
— måste rent af nedlåta sig till att begära Zubairs hjälp vid ett
krigsföretag och därpå utnämna honom till pascha. Då denne sedan ville
bli generalguvernör och drog till Kairo för att genom mutor få de
öfriga paschorna på sin sida, kvarhölls han visserligen som statsfånge,
men hetsade i stället sin son, Suleiman, att göra uppror mot egyptiska
regeringen.
»Ismail, som tillstadt slafhandeln, så länge den afkastade god ränta
åt honom själf, blef emellertid filantrop, så snart han såg sin makt
allvarligt hotad. Genom hela Europa ljöd budskapet, att han ämnade
utrota den förfärliga människojakten.»
Det var under denna förevändning, som Nubar pascha lyckades
förvärfva Gordon för Egyptens tjänst. Gordon genomskådade dock efter
sin ankomst till Kairo den verkliga afsikten, som rätt och slätt var att
få det egyptiska väldet återställdt i Sudan, hvilket skulle hafva inneburit
det samma som slafhandelns bibehållande. »Det är en skam, att man
så kastar sand i ögonen på engelska nationen», skrifver han. »Jag tror
dock, att khediven i det närmaste är oskyldig och att Nubar är
hufvudledaren. Det råder stor förstämning, enär Nubar trodde sig hafva att
göra med en dumdristig karl, som kunde låta öfvertala sig att slå ett
slag etc. etc., men fann, att han hade att göra med en af Gordons ras.»
— Han var emellertid fast besluten att verka för det officiellt uppgifna
ändamålet, slafjaktens utrotande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
