Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
lika liten kan den antaga en i förfluten tid upphunnen etisk-religiös
fullkomlighet, som sedermera, trots en nära tvåtusenårig evolution, icke
kunnat uppnås af någon enda människa. Kristus måste därföre enligt
evolutionsprincipen vara ett led i utvecklingen och ingenting vidare. Den
sanning han förkunnade kan ej heller ha varit all sanning eller alldeles
oblandad sanning. Den kan icke ha varit fri från alla hans tidsålders
misstag, hvadan den ock måstfc kritiskt behandlas och sofras, något som
skett, sker och kommer att ske i samma mån »den gamla, förlegade
teologien» viker för en nyare och med en »vetenskaplig tidsålders» fordringar
mera öfverensstämmande teologi.
Med ett ord, bibelns Kristus är historiens under. Han kan från
rationalismens och naturalismens ståndpunkt aldrig förklaras, utan står
och måste stå i mänskligheten såsom ett motsägelsens tecken för hvar
och en, som vill söka lösningen af hans persons djupa hemlighet från
den nämnda ståndpunkten. Uppenbar blir han endast för den, som kan
höja sig till, eller, om man så vill, sänka sig till den ståndpunkt, som
han själf betecknade med de orden: »Om 1 icke omvänden eder och
blifven såsom barn skolen I icke inkomma i himmelriket», ord som ha sitt
korrelat i dessa andra ord: »Jag tackar Dig Fader, att Du har fördolt
detta för visa och kloka och har uppenbarat det för enfaldiga».
Evolutionens Kristus kan aldrig blifva uppenbarelsens.
Kristi verk. Detta består, enligt den h. skrift, i åvägabringandet af
människans försoning med Gud eller af återlösning från synden och dess
följder. Läran om försoningen hvilar på förutsättningen om ett brutet
förhållande mellan människan och Gud, hvarvid skulden är helt och hållet
på den förras sida. Kristus i enheten af sin person och sitt verk är
försoningen för synden, medlaren mellan Gud och människan, den enda
vägen till Fadern. Särskildt knytes försoningen till hans död, som har en
expiatorisk kraft.
För evolutionsläran måste, om eljest det onda, från dess synpunkt
sedt, ej kan vara annat än rester från ett föregående djurtillstånd, med
dess råhet och vildhet, försoningstanken vara absurd. Människosonen,
inför Gud bärande och borttagande världens syndaskuld, renande våra
samveten genom sitt blod, kan omöjligen inpassas i evolutionens schema.
Där finnas endast rum för inom naturordningen och med naturliga medel
verkande faktorer, och hvarje föreställning om en särskild gudomlig
frälsningsgärning, som, i det den återställer den genom människans synd brutna
gemenskapen med Gud, införer en alldeles ny faktor i den
religiöst-sed-liga utvecklingen, måste för hvarje evolutionistisk världsbetraktelse vara
någonting alldeles främmande. Hvem skall försonas? Gud, den i naturen
verkande »intelligensen»? Han lär ej kunna beklaga sig öfver, att
evolutionen, som han själf ytterst leder, icke ännu hunnit ur människan utplåna
det djurväsen, som uppenbarar sig i det man vanligen kallar synd. Eller
människan? Hon torde ej kunna rå för, att hon är, sådan hon är, och
att hon lefvat och lefver i en evolutionsperiod, ej så långt framskriden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
