Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13°
FRAMTIDSKAMPEN MELLAN DEN HVITA OCH DEN GULA RASEN.
skilde individens lif vara till ingen nytta, dock lägger hufvudvikten på^
hvad hans gärningar och hvad de olika tilldragelserna hafva för
betydelse för eftervärlden, i hvad mån mänsklighetens framsteg därigenom
främjas. Skall nu detta, ifall det kommer till en sammanstötning med
kineserna, vara detsamma som slutet på en kris, skall det blott få anses som
en hvilopunkt eller rent af ett steg tillbaka på utvecklingens bana, för
att sedan leda till nytt framåtskridande? Svaret på denna fråga tro vi
oss redan i det föregående hafva antydt, ty att vår kultur måste vid en
närmare beröring med kineserna förlora sin fullkomlighet i samma
proportion dess välde är vidsträckt, synes efter det sagda tämligen säkert.
Det synes så, men mänskliga beräkningar slå ofta fel, såsom
historien, såsom naturen så tydligt visar oss. Då jordens skugga faller på
månen, eller då denna, vår planets trogne följeslagare, undanskymmer
dagens stjärna för människoögat, då gripes naturmänniskan af hejdlös
ångest, och hon tror, att sista stunden har slagit för jorden med allt
hvad däruppå är. Och likväl, efter några minuter eller timmar lyser
månens bleka ljus med sin vanliga glans, värma och fruktbargöra
sol-strålarne marken på nytt, och det visar sig, att rädslan varit fullkomligt
onödig. Men så långt behöfva vi ej gå för att söka jämförelsen; vår
egen historia erbjuder tillräckliga exempel på människors kortsynthet.
För ungefär 900 år sedan rådde en allmän djup förskräckelse bland våra
förfäder. De öfverskådade sin trånga horisont, som för dem betydde
världen, och vid hvilken de väntade att snart fä se det tusende årets
morgonrodnad uppstiga. Det tusende årets! En förskräcklig tanke för
dem, ty de trodde, att detta år skulle medföra världens undergång. Och
likväl öfverlefde de denna förskräckelse; världen har ej gått under, sedan
dess har jorden i nära tusen år oafbrutet genomlupit sin gamla bana,
regn och solsken hafva växlat. Detta kan tjäna oss som ett exempel.
I dag, då vi endast hafva en oansenlig tidrymd kvar till det andra
årtusendets slut, tro vi oss likaledes se en fara hota, en fara som ju i sitt
nuvarande kretslopp redan genomgått trenne olika perioder. Så långt vår
vetenskap räcker, äro vi ej i stånd att uppvisa något yttre tecken, som
skulle häntyda på världens fysiska undergång, men ett olycksbådande
moln höjer sig, hvilket synes bestämdt att insvepa årtusendens andliga
arbete i djup skugga. Böra vi tro, att detta skall gå i fullbordan? Så
hotande faran synes oss, veta vi dock, att all vår vishet är bedräglig.
Huru vi än må betrakta historien, är svaret detsamma. Om vi stödja
oss på den teistiska, den rationalistiska eller den naturalistiska
uppfattningen — jag uppräknar dem i samma ordning, hvari de efter hvarandra
uppstått —, är därvid tämligen likgiltigt. Hvilkendera af dessa tre
fortfarande jämte hvarandra bestående åsikter är den rätta, kommer väl
aldrig att kunna fullt afgöras; det är ett upprepande af historien om de
tre ringarne. Må äfven det förstnämnda, det teistiska, betraktelsesättet i
händelsernas gång se handlingar af en högsta makt, som är medveten
om sitt mål, en makt som leder händelserna efter sina för människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
