Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
I TYRINGERWALD.
Dag efter dag lågo de blygrå molnen lika orubbligt tunga öfver dalarna,
döljande bergstopparna och utsändande rasande stormilar. Natt efter natt
piskade störtskurarna på träpersiennerna utanför ens fönster; blåsten kom hela
huset att knaka och knäppa, det var ett rassel och ett väsen i spjälor och
ribbor, som om fru Holla från Hörselberg med sina vilda jägare dragit ut pà
sin nattliga färd öfver tyringerlandet.
Men man resignerade och tog sig då och då mellan skurarna en liten
titt ned i staden med dess många småtrefliga butiker; man kunde, om lyckan
var god, kanske hinna taga sig en promenad till Reinhardsbrunn, hertigens
af Sachsen-Koburg-Gotha residens, ett vackert slott med härliga parker och
omgifningar, i hvilka man fritt får vandra. Eller man styrde, trots regnet,
kosan till »Herzogsweg», som förde in i en barrskog, där träden i bokstaflig
mening stodo som pelare i en skyhög döme och med grenar så täta, att
hvarken regn eller storm märktes därinne. Det lyckades mig sålunda att
komma välbehåilen både till den vackra byn och »kurorten» Tabarz samt ett
stycke ned i »Ungeheuren Grund», en sitt namn illa motsvarande vänlig
dalgång med traditionell bäck och löfskog;
Och till slut var man så van vid regn och blåst, att man hvarken frös
eller längre tänkte på, att det var solstrejk och att termometern endast visade
8 grader Celsius. Man redde sig ändå; man utsträckte sina vandringar allt
djupare inåt skogarna, njöt af de vattenrika bäckarnas sorl och ängarnas
ny-tvagna friskhet och lyssnade med oblandadt nöje till valthornsklangen, då
någon postvagn rullade fram längs någon trång dal väg; luften var underbart
lätt, sinnet stämdes alltjämt gladt, och man rent af kände, huru man dag för
dag blef friskare och starkare.
En afton gick jag långsamt ned för Friedrichrodas hufvudgata i sällskap
med en dam, som teoretiskt var ifrig djurvän och i sitt hem ägde 400 hundar
— af porslin, förstås! Här fanns nu en stor butik med familjegrupper af alla
möjliga hundraser, hvilket ju var ytterst lockande för en »specialist».
Plötsligt, midt i bullret från »historiska vagnar» — kolossala fyrspända arbetsvagnar
med pressenningar, sådana man ser å bilder från 30-åriga krigets dagar —
från landåer, hertigliga jaktvagnar, turister och badgäster, hörde jag åter denna
harmoniska musik, som så ofta förtjuste mig borta i Werradalens skogsnejder.
Och se: ned genom »das Kühle Thal» kommer ur den höga, mörka
granskogen en hjord — flera hundra gula kor med större eller mindre klockor;
långsamt skrida de öfver ängarna, snart är hela gatan fylld; somliga kossor
stanna vid en eller annan af de alltid rinnande brunnarna, så vika de af i
sidogatorna, gå enhvar till sitt, in genom portarna, enhvar till sin gård; herden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
