Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5£
vallmo, öfver bäcken, där vi på utmarschen förlorade den gula färgstrimman,
men nu återfunno den på de af vattnet öfverforsade stenarna. Det är
lördagsafton, och vi möta skaror af långa, magra karlar, som återvända till sina
dalar från veckans arbete i fabrikerna borta vid Schweina. Det är också
teaterafton, och de flesta af »Meiningarna» skynda hem för att se »Der Senator»,
sommarens dramatiska nyhet.
Angenämare tillbringar man dock sin afton, om man sätter sig att hvila
i »der Erdfall», en grotta, bildad af höga klippor och beskuggad af resliga
bokar och lindar. Från bergets hemlighetsfulla inre framporlar en källa, ett
doft ljud, som af en brummande röst, höres genom plasket.
Man kan från det dunkel, som råder här, se bort till »teatern», som
ligger i den elektriskt upplysta »Trinkalléen; hvarje gång någon går ut eller
in genom dess dörr, hör man därifrån toner af någon banal musik.
Huru mycket mera uppfriskande är det ej att i denna svala klyfta lyssna
till bäckens sorl, till trädens sakta sus, uppfånga de fantastiska ingifvelser, som
den underligt formade klippväggen framkallar. Detta är moder Jords eget lif,
hon, den eviga modern för allt, hon, som ständigt underhåller en af den djupa
ingifvelsens bästa krafter: drömmens, romantikens innerlighet gent emot den
antingen kalla eller dystra lifsuppfattning, som storstädernas brusande
öfver-kultiverade lif med dess hetsiga kamp för tillvaron och dess glödheta
njutningsbegär framfödt. Här födes den sinnesro, den lifsglädje, hvilka synas mig kunna
framkalla en idealism som Schillers, Tegnérs, en realism som Göthes, Runebergs.
Schillers betydelse i verklighetens värld fick man se litet af en dag, när en
af staden Meiningens berömde skådespelare gaf »gästroll» i »Die Räuber». Det var
också i bokstaflig mening en storhet, en högrest, plastisk figur med väldiga
ge-bärder; den lilla scenen, lagom för en marionett-teater, tog han i två steg, och
medan den berömde gästens hufvud snuddade vid molnen, voro hans långa armar i
ständig kollision med klippornas toppar. Och dock var denna afton stämningsfull,
åtminstone för den, som fäste sin uppmärksamhet vid publiken. Det var fullsatt
salong; men det var icke en elegant badsocietet med fadd flirtation, som man
fick se; där satt smeden, som kl. 4 hvarje morgon stod vid sitt städ; här sutto
diligenskuskarna, korggummorna från Klein-Schmalkalden, körsbärs- och
päron-gummorna, trötta af dagens möda, gripna och djupt rörda af detta skådespel,
för dem nytt, som då det för 100 år sedan såg dagen; då den gamle Moor
döende nedsjönk med en suck: »Ach, meine Kinder», brast smeden i gråt och
böjde snyftande hufvudet mot soffryggen framför sig.
Nästa morgon kl. 4 väckte mig åter de klingande hammarslagen; men
denna gång blef jag ej vid misshumör däröfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
