Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i
wie wunderbar, köstlich, einzig», prisade de i hänförda ordalag Drusenthalerfallets
romantiskt sköna, öfver vilda klippor nedfallande lätta »brudslöja», medan de
samtidigt underrättade mig om, att de voro släkt med »firman Josef Leja i Stockholm».
Man är framme på ort och ställe. Några stora flata stenar ligga vid
vägkanten midt emot »fallet»; flera vandrare sitta redan här i andaktsfull
beundran och hänförelse. Jag sätter mig bredvid, med möda kväfvande min
skrattlust, väckt af den lilla rännil, som silade ned för den höga klippan och
oförskylldt blifvit ett berömdt vattenfall af samma konstgjorda slag som de,
hvilka förevisas i Sachsiska Schweiz.
Det var emellertid en god bit hem, och i stor sämja förflyttade vi oss
jämte de andra naturdyrkama till »Gasthof zum Drusenthaler Wasserfall»,
synnerligt inbjudande beläget invid den brusande kvarnrännan och inne i den
verkligen storartade bokskog, som yppigt växer upp för berget. Här serveras
foreller och »treffliches Bier». Den ena af »firman Josef Lejas» kvinnliga fränder
begärde sin älsklingsrätt, s. k. »tyringerkäse», en för mig okänd läckerhet,
hvilken var fasansfull att skåda och — lukta. Den består af små, små runda
ostar, betäckta af ett klibbigt, rödaktigt hölje, som måste afskrapas; de sprida
en alldeles obeskriflig parfym. Af höflighet emottog jag en liten enträget
erbjuden smakbit; men med ett ofrivilligt utrop af fasa måste jag åter befria mig
från densamma; smaken var som lukten — nok sagt.
Hemåt voro vi nu ett stort sällskap, som i gåsrad följde »die garbe farbe»
på gångstigar genom åkerfält och ängar, öfver höjder och kullar, genom
skogar och dälder och så åter uppför en brant ås.
Plötsligt höres en egendomlig aflägsen musik. Vi stanna högt på
åsbrin-ken, lyssna och se oss om. Hvarifrån komma dessa toner? Är det fjärran
kyrkklockor från de byar, man ser här och hvar i dalarna? Nej! — Eller är
det klang af valthorn från den en gång mäktiga borg, som med sitt 50 meter
höga vakttorn ligger därborta på toppen af en höjd och vänder fasaden mot
grannborgen Stein?
Nej, musiken kommer djupt inne från skogarna, långt borta; vi stå alla
stilla, väntande och tysta; harmoniskt och sällsamt klingar det i jämn rytm,
närmare och närmare, starkare och starkare; en skönare öfvergång från
pianissimo till fortissimo kan icke tänkas; se — en stor hjord nalkas i
skogsbrynet; hvarje ko bär om halsen icke en skälla, utan en klocka; alla dessa klockor
äro med afsikt olika stora, på det att klangen må bilda detta sällsamma
klockspel. Herden och hunden sluta tåget, som långsamt rör sig bort mot dalen,
medan ljudet af klockorna så småningom åter försvinner. Aftonsolen håller på
att sjunka; vi vandra vidare genom ängar, öfversådda med blåklockor och röd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
