Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
OM ÖFVERSITTERI.
sin riktighet med öfverlägsenheten, så är öfversittaren färdig. Det är klart,
att ensam åstadkommer människan ingenting, icke ens öfversitteri. Hon
måste hafva något, hafva någon att sätta sig öfver. Nu finnes det också,
jämte dem hvilkas anlag öfvervägande gå åt det hållet att ligga öfver,
sådana hvilka hafva anlag att låta sig kujoneras. Så bildas
kulturprodukten i fråga.
Allting har sin historia, också öfversitteriet. Att skrifva den, vore
att författa ett ganska godt stycke kulturhistoria. Fromma själar, som tro
"den mänskliga utvecklingen" om allt möjligt godt, skulle kanske vilja sätta
såsom ett glädjande karakterstecken på mera framskridna tider, att
öfversitteriet går tillbaka. Och om de äro lyckliga nog att tro vår tid vara en
"framskriden" tid, skulle de nog om densamma fälla det omdömet, att detta
onda nu är på retur. Och de skulle kunna framdraga många exempel,
som synas tala därför. Börjande uppifrån, skulle de kunna framhålla, huru
jämförelsevis omöjlig en Caligula eller någon annan öfversittaretyp är på
en tron. Och adeln — ja, den får nu vara hygglig, höflig och lik andra
människor. Husbonden kan icke oresonnabelt handskas med sin dräng,
löjtnanten får fara varligt fram med beväringen, tjänstemannen är så god
och visar artighet mot allmogemannen, o. s. v. Ja, optimisten skulle
möjligen kunna framhålla — och med rätt — att de senaste femti åren hafva
haft med sig ett stort omslag i berörda hänseende, en hel stilla revolution,
som kanske t. ex. hos oss hvad umgängessättet angår åstadkommit lika
stor förändring samhällsklasserna emellan, som den stora blodiga i
Frankrike. Vi unga höra med förvåning omtalas, hurudan en "Hennes nåd"
kunde vara i fars och mors ungdom. Ja, det är redan en viss skillnad
på olika åldrar i det ännu lefvande släktet. En man "af gamla stammen"
kan hafva en helt annan ton mot underlydande än hans son, en ton, som
visar, att åtskilligt förr "gick an", som nu icke går längre. Och den
nedlåtenhet, -som gärna hänger i öfverklassmannen eller öfverklasskvinnan, då
de tala med en man eller kvinna "af folket" — och som icke är något
annat än öfversitteri i fårakläder — är dock mycket på retur, sedan
bonden för länge sedan lärt sig att stryka luggen ur pannan och se folk i
ögonen.
Det vore orätt att icke medgifva åt dylika fakta deras stora betydelse.
Men den kritiske betraktaren säger kanske, åtminstone om han är litet
pessimistiskt anlagd: det är humbug, talet om utveckling till det bättre i detta
fall. Hela saken är, att öfversitteriet flyttar sig. Låt vara att
ämbets-mannaöfversitteriet försvunnit, så att numera endast i mera afsides liggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
